Det konstaterade Kristersson i söndags då årets upplaga av rikskonferensen Folk och Försvar, Sveriges viktigaste forum för diskussioner om säkerhetspolitik, försvar och samhällets krisberedskap, startade.
– En Alliansregering under min ledning kommer metodiskt att fortsätta närmandet till Nato, med fullt medlemskap som uttalat mål, sade Kristersson.
Klart är att de Natovänligas andel i Sverige har ökat, och i den senaste undersökning är 43 procent av svenskarna för ett medlemskap.
Samtidigt är det en illa dold hemlighet att finns en djup spricka i regeringen mellan försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström, bägge socialdemokrater.
Margot Wallström kräver att Sverige ska underteckna konventionen om förbud mot kärnvapen. Som ett av få västländer röstade Sverige i somras för konventionen i FN.
Men snart började Hultqvist och andra i regeringen inse vilka konsekvenser detta skulle få för Sveriges försvarspolitiska samarbeten.
Det ledde till att frågan om huruvida Sverige även ska ratificera konventionen nu begravts i en utredning eftersom det kunde äventyra ett medlemskap i
Nato.
Statsminister Stefan Löfven är emot ett Natomedlemskap och socialdemokraterna och statsministern anklagas för att ha gjort ”Alliansfriheten” till ett axiom som inte ens behöver förklaras.
Ändå verkar hela Sveriges försvarsplanering utgå från att man ska få hjälp av Nato och dess allierade. Militäralliansen bygger i sin tur säkerhet genom avskräckning med kärnvapen.
Men ifall Ryssland börjar uppfatta hela västvärlden som fiende skulle också Finland uppfattas som fiende, och i en sådan situation är det inte längre motiverat att hålla sig utanför en försvarsallians.
Tvärtemot den parlamentariska försvarsberedningens bedömning konstaterade Löfven i sitt tal i söndags att det militära hotet mot Sverige inte ökat sedan 2015.
Försvarsberedningen sade i december att ”ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”, en skärpning av tidigare formuleringar om ”inte sannolikt”.
Skillnaden kan tyckas marginell, men tog flera veckor att komma överens om. Löfven viftade undan förändringen, för Wallström ställer tydligen inte upp på den.
Den svenska säkerhets- och försvarspolitiken verkar för närvarande vara mycket spretig. I stället för att sätta ned foten och visa vad som gäller försöker Löfven sitta på två stolar.
Enligt president Sauli Niinistö, som i söndags besökte Vasa i samband med sin presidentvalskampanj, ser Ryssland Nato som en fiende.
Niinistös uppfattning är att Ryssland inte är ett hot mot Finland. Men ifall Ryssland börjar uppfatta hela västvärlden som fiende skulle också Finland uppfattas som fiende, och i en sådan situation är det inte längre motiverat att hålla sig utanför en försvarsallians.
Niinistö anser också att det som Sverige gör i Natofrågan är viktigt också för Finland. Han tror heller inte att Sverige ansöker om medlemskap utan att informera Finland.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, som också han deltar i Folk och Försvar, redovisade än en gång vitsen med ett medlemskap: de kollektiva försvarsgarantierna.
De tillkommer polacker och balter men inte partnerländer som Sverige och Finland.
Stoltenberg är ”djupt oenig” med dem som ser ett Natomedlemskap som en provokation. Han anser en ansökan vara ett självständigt demokratiskt beslut av självständiga demokratiska länder.
I Sverige tror Moderaternas Kristersson att sossarna på sikt kommer att byta fot i Natofrågan. Han anser ändå att det är ett stort beslut, och att en bred politisk samsyn är att föredra. Samtidigt Men kan man inte låta en i sig ganska stor minoritet, i praktiken ett parti, ha evig vetorätt.
Klart är att Natofrågan blir en av de viktigare frågorna i det svenska riksdagsvalet. Men för att driva frågan vidare krävs att Alliansen vinner valet i höst.
Opinionsundersökningarna att Alliansen och regeringspartierna har ungefär lika stort understöd, cirka 39 procent, medan Sverigedemokraterna stöds av cirka 18 procent.
Valet kan dock medföra nya politiska konstellationer och nya säkerhetspolitiska vägval för Sverige.