Då olympiska sommarspelen i Sydney invigdes hösten 2000 marscherade Nordkorea och Sydkorea in på stadion tillsammans under gemensam flagga.
Kommentarerna världen över var överväldigande positiva. Det syntes en öppning till en slutgiltig fred efter Koreakriget 1950–1953.
Den delade Koreahalvön var också enad under OS-invigningarna i Aten 2004 och Turin 2006.
Men någon revolution för att öppna diktaturen Nordkorea och enas med Sydkorea och resten av världen har inte skett. Vi ska inte ha alltför stora förväntningar efter veckans nyhet om att länderna igen har enats om lite samarbete under idrottens olympiska färger.
Det behövs mer än ett OS-deltagande för att det ska ske ett trendbrott i Koreafrågan och i det inflammerade läget som resten av världen har med diktatorn Kim Jong-Un och hans regim. Nordkoreas ledning kommer fortfarande att se sig som omgivet av fiender där kärnvapnen är den enda garantin för landets existens. Dessutom är varje öppning mot yttervärlden ett hot mot den världsbild som Kimdynastin har tvingat på sitt folk.
Ändå:
I spelen i Pyeongchang, som börjar om tre veckor, gör nord och syd alltså gemensam entré igen. Dessutom ska länderna spela damishockey i samma lag.
Det slutna Nordkorea skickar en delegation på 550 personer till Pyeongchang – bland dem en 230 personer stor hejarklack.
Även om förhoppningarna inte är stora på några större förändringar hos Nordkorea så är "puckdiplomatin" ändå en ljusglimt efter ett fjolår då läget har varit väldig spänt – i synnerhet mellan Nordkorea och USA. Utvecklingen har i rask takt gått mot att en dålig situation har blivit än sämre med den trumpska retoriken och de jong-unska missilerna.
Men förhoppningsvis kan diskussionerna och OS-samarbetet öppna åtminstone en dörr liten för fortsatt internationell dialog med Nordkorea på samma sätt som den så kallade pingpongdiplomatin mellan USA och Kina i början på 1970-talet, då utbytet av bordtennisspelare så småningom ledde fram till Richard Nixons statsbesök i Kina och senare fullständiga diplomatiska förbindelser.
Med tanke på att nord och syd inte hade förhandlat på två år så var diskussionerna i den mytomspunna gränsbyn Panmunjom det mest positiva som har hänt på flera år i relationerna mellan länderna.
Men de signaler som kom från veckans internationella möte om Nordkorea i Vancouver ger inget hopp om någon rask lösning. USA och dess allierade vill ha ännu mer sanktioner mot Nordkorea trots den pågående förhandlingsprocessen mellan nord och syd.
USA:s utrikesminister Rex Tillerson varnade än en gång Nordkorea för möjliga militära åtgärder om landet inte gör sig av med sina kärnvapen, som utgör ett allt större hot mot USA. Tillerson avvisade samtidigt Rysslands och Kinas förslag om att USA och Sydkorea stoppar sina gemensamma militärmanövrar om Nordkorea i gengäld upphör med utvecklingen av kärnvapen och missiler.
Det finns en oro för att Nordkoreas OS-deltagande mest är ett spel för galleriet. Japans utrikesminister Taro Kono tillhör skeptikerna och säger att vi inte skall vara naiva på grund av Nordkoreas charmoffensiv och deltagande i spelen i Pyeongchang.
Men åtminstone har de båda nyckelländerna i Koreafrågan – USA och Kina – har i likhet med resten av omvärlden välkomnat förhandlingarna.
Åtminstone torde varje form av akut nordkoreanskt hot mot olympiska spelen nu vara avvärjt i och med Nordkoreas deltagande. Även om hotet aldrig har varit reellt har det funnits en viss oro över att hålla spelen på den inflammerade Koreahalvön.
Nordkorea deltog för övrigt inte i vinterspelen i ryska Sotji för fyra år sedan. Men landet brukar dyka upp från och till i olympiska spelen.
Några stora framgångar i vinterspelen har Nordkorea inte haft. Det har blivit två medaljer – bägge har kommit på skridskor. Mer framgångsrikt har landet varit i sommarspelen, med femtiofyra medaljer.