”Är du feminist?”

Fyra av åtta presidentkandidater sträckte upp handen för att markera att de svarade ja på den frågan under Svenska Yles presidentvalsdebatt på måndagskvällen.

Det är fortsättningsvis en fråga som kan provocera,­ ett ord som kan provocera – ifall det tolkas inte som en person som arbetar för jämställdhet mellan könen, utan som en som enbart driver det ena könets intresse.

Laura Huhtasaari (Sannf), Sauli Niinistö (valmansförening), Matti Vanhanen (C) och Paavo­ Väyrynen (valmansförening) valde att inte beteckna­ sig som feminister. Av förklaringarna kan man till exempel välja Vanhanens, han som i tiden basade för en regering med tolv kvinnliga och åtta manliga ministrar.

Man kan verka för jämställdhet fast man inte kallar sig feminist, sa han. Det har han förstås rätt i.

Sauli Niinistö valde också han att hänvisa till vad han gör – deltar i FN:s kvinnoorganisations kampanj­ HeForShe, exempelvis – framom att hänvisa till de ord han väljer för att beskriva sig själv.

Feministfrågan kom under debatten om en feministisk utrikespolitik. Det är Socialdemokraternas Tuula Haatainen som, inspirerad av sin parti­syster i Sverige, Margot Wallström, velat göra det till ett valtema. Haatainen nämnde begreppet redan i valdebattens inledning, när kandidaterna ombads komprimera sitt kärnbudskap i en enda mening.

Sannfinländarnas Laura Huhtasaari såg inget ­behov av någon feministisk utrikespolitik. Nej, finländsk utrikespolitik skulle det vara. Den inkluderar automatiskt ett jämlikhetstänk; alltså behöver man inte tjafsa vidare om den saken.

Sätt ordet finländsk framför vad som helst och det blir automatiskt bra, typ.

SFP:s Nils Torvalds försökte öppna upp och av­dramatisera begreppet genom att säga att en feministisk utrikespolitik framför allt är ett redskap för det bistånd och stöd ett land som Finland ger mer utsatta länder. En sådan utrikespolitik blir i praktiken detsamma som en politik avsedd att stötta de svagaste i ett land. För det är oftast kvinnor, barn.

Vänsterförbundets Merja Kyllönen sa smått ironiskt att det är uppenbart att vi här i landet inte vet vad en feministisk utrikespolitik är, eftersom det snabbt uppstår en diskussion där könen ställs mot varandra. De grönas Pekka Haavisto lät förstå­ att en feministisk utrikespolitik vinner terräng runtom­ i världen, bland annat i Japan och att det är skäl för Finland att hänga med i utvecklingen.

Om feminist-ordet splittrade fältet skapade termen­ obligatorisk svenska däremot samsyn.

Med ett undantag, vid namn Laura Huhtasaari. Hon ville dock ha sagt att det faktum att hon är mot obligatorisk skolsvenska inte betyder att hon ­också är mot finlandssvenskar. Frivilligheten behövs, ­eftersom både finska och svenska är små språk i världen, löd hennes motivering.

Paavo Väyrynen, som med sin EU-kritik och ­betoning av det finländska ibland närmar sig Huhta­saaris läger, passade här på att drämma till och markera avstånd. Sannfinländarnas ideologi har gjort att Finland blivit mer av ett baltiskt än ett nordiskt land, sa han.

Tuula Haatainen och Pekka Haavisto var tydligast­ i sitt fördömande av regeringens språk­försök, ryska i stället för svenska i östra Finland. Folk flyttar ju, sa Haavisto.

Som helhet var den svenska valdebatten en ­ganska lättsam men ändå upplysande tillställning. En viss Paavo var den enda programledarna Ville­ Hupa och Ingemo Lindroos måste avbryta, eftersom han förirrade sig bort från frågan.

Något radikalt nytt i förhållande till vad som sagts i tidigare presidentvalsdebatter framkom inte.­ Men sju av de åtta – undantag Huhtasaari igen – stretade envetet på med att formulera sina mål och tankar på bästa sätt också på det andra inhemska. Merja Kyllönen, uppvuxen nära den ryska gränsen, långt från svenskbygderna, stretade tapprast och tvingades ibland ta hjälp av modersmålet. ­Vackert så.

Ibland kan det faktiskt vara till fördel för förståelsen bland åhörarna ifall debattdeltagarna tvingas formulera sig enkelt.