Generationer av kvinnor har genom årtiondena smetat mikroskopiska plastflagor i ansiktet.

Det är ett tillspetsat sätt att tala om fuktgivande eller rengörande ansiktskrämer. Och jämför man med allt annat människor frivilligt väljer att göra är det inte en så stor sak.

Att börja fördjupa sig i vad olika kroppsvårdsprodukter innehåller och de möjliga effekterna av det kan fungera lite som klassikern att läsa sjukdomslexikon. Till slut är man övertygad om att man lider av större delen av de listade sjukdomarna.

Mikroplasterna i kosmetiska produkter – enbart en av flera ingredienser, givetvis – är aktuella på grund av den plastdebatt som förs på EU-nivå.

En tidigare topp i den debatten inföll 2015, då fokus låg på på plasternas hormonstörande effekter. Efter det har det handlat om mängden plast i världens hav. En verklig långkörare är diskussionen om butiksplastkassarnas fördärvlighet/nödvändighet. Den har pågått sedan 1970-talet.

Nu är det ett konkret politiskt beslut på andra sidan jorden som satt fart både på den politiska debatten inom EU och på ”plaststrategerna” i EU-kommissionen.

Enligt EU-källor åstadkommer unionens medborgare med gemensamma krafter 25 miljoner ton plastavfall varje år. En mindre del, cirka 30 procent, samlas in. Drygt hälften av den mängden exporteras till länder utanför EU.

Den överlägset största mottagaren av europeiskt plastavfall har varit Kina. Cirka 85 procent av avfallet har tagit vägen dit. Enligt en siffran från 2016 var mängden plastavfall som landade i Kina det året 7,3 miljoner ton. (Källa: nyhetsbyrån Reuters).

Samma år kom en prisbelönt dokumentär, Jiu-Liang-Wangs ”Plastic China”, om några av de individer som tar emot i andra ändan, en barnfamilj som bor på den plastavfallstipp där fadern arbetar med att sortera avfallet.

I somras meddelade Kina att importen av plastavfall upphör från och med årsskiftet. Men eftersom Kina fortsättningsvis behöver plast innebär det här att producenterna av ny plats – främst polyetylen – i Sydostasien vädrar morgonluft.

I Europa har EU svarat med ett beslut om att plastanvändningen ska minska och återvinningen öka. Om tolv år ska all EU-plast återvinnas.

Det är ett lovvärt ambitiöst mål. Frågan är om det går att uppnå så snabbt.

"Vi kan inte leva utan plast men vi kan också dö av den. Vi måste förhindra att plasten hamnar i vårt vatten, vår mat och till och med i våra kroppar", deklarerar EU-kommissionens första viceordförande Frans Timmermans.

Kommissionen har, utöver återvinningslöftet, lovat att senare i år komma med åtgärder för att minska användningen av mikroplaster. Det vill säga plastflagorna i ansiktskrämerna – men också i tandkrämen de flesta av oss stoppar i munnen dagligen. Förslag som skulle begränsa plast i engångsprodukter utlovas också.

Men också i Europa tittar man förstås på frågan inte enbart ur hälso- och miljösynpunkt. Möjlig kommers beaktas.

Jyrki Katainen, vår tidigare statsminister, nu EU-kommissionär med ansvar för tillväxt, investeringar och konkurrenskraft, påpekar att plastavfallsexporten till Kina inneburit att EU gått miste om 90 procent av värdet i plasten. "Vi ska skapa en inre marknad för plast och återvinning", proklamerar han.

Det kinesiska importstoppet är ”ett utmärkt tillfälle för europeiska industri att bli världsledande i ny teknik och nya material.” (Källa: Europaportalen 16.1.)

Ambitiöst, precis som återvinningsmålet. Hur det går i praktiken återstår att se.

Rethink Plastic, en allians av europeiska miljöorganisationer som jobbar för minskad plastanvänding, applåderar ambitionen men sätter frågetecken för förverkligandet. Koordinatorn Delphine Lévi Alvarès säger att det behövs mer konkreta lagförändringar än vad som verkar vara i faggorna.

I Vasaregionen bränns den plast som kommer in med hushållsavfallet vid Westenergy och omvandlas till el och fjärrvärme, en form av återanvändning.

Men mikroplasten i ansikts- och tandkrämen går inte den vägen.