”Hur folk röstar är irrelevant. Det är vem som räknar rösterna som är viktigt.”

Det cyniska citatet tillskrivs Stalin och kan ge lite perspektiv en dag som denna, när Finland går till presidentval. Det kan hända att det räknas fel – marginellt - i finländska val. Men alternativet att valfunktionärerna skulle avgöra valet existerar inte.

I grannlandet i öster är det presidentval om sju veckor, den 18 mars.
Men ingen kommer att bli vald i det ryska presidentvalet. En president kommer att koras, sannolikt i första omgången. Men något val i egentlig mening, med alternativa kandidater som har jämbördiga möjligheter att göra sig hörda... nej. Vladimir Putin, den i lämpliga mediala sammanhang barbröstade frälsaren, kommer att sitta till 2024.

I en dokumentär som statskontrollerade kanalen Rossya 1 sände nyligen besöker Putin ett kloster på en ö i Ladoga. Klostret har omvandlats från en förfallen ruin under sovjettiden till en guldglänsande spegling av dagens Ryssland. Och mannen som återupprättat både klostret och det stora Ryssland heter Vladimir Putin.

Å andra sidan finns det tecken på att det rör på sig nere på fältet. Valerij Solovei, politisk anlytiker vid Moskvas statliga institut för internationella relationer (intervjuad i Ny Tid 1/2018) säger att de ryska medborgarnas längtan efter förändring nu är starkare än kravet på stabilitet – och det för första gången på 37 år.

Denna längtan finns enligt Solovei inom alla samhällsklasser och åldrar. Inklusive bland pensionärerna, som alltid sett som Putins kärnväljare.
En förändring kan bryta fram. Men inte än.

I årets val är den mest kände oppositionsledaren, anti-korruptionsaktivisten och juristen Alexej Navalnyj, försatt ur spel. Han får enligt ett beslut av den ryska valkommissionen inte ställa upp. Motiveringen är att han fått en villkorlig dom för bedrägeri.

Europeiska människorättsdomstolens ståndpunkt att det påstådda bedrägeriet kan passera som normal affärsverksamhet hjälpte inte.

Men för att gjuta en visst skimmer av legitimitet över valproceduren behövs en opposition av något slag. Nedan några av de mest uppmärksammade i det startfält som tillåts:

Vladimir Zjirinovskij, 71. Den gamle Finlandsätaren leder ett parti som heter Liberala demokratiska partiet i Ryssland men inte är vare sig liberalt eller särskilt demokratiskt. Efter maktskiftet i USA har Zjirinovskij fått ny äretitel: Rysslands Trump.

Pavel Grudinin, 57. Grudinin blev, något överraskande, Kommunispartiets kandidat i stället för den mångårige ledaren Gennadij Zjuganov. Han är chef för det kollektiva Lenin-jordbruket utanför Moskva, hemstaden där han fram till 2010 var aktiv inom Putins parti Enade Ryssland.

Ksenia Sobtjak, 36. Sobtjak är en något udda kombination av välbärgad tv-personlighet och högljudd gatudemonstrant, ett känt ansikte från demonstrationerna 2012. Bedömare träter om huruvida hon är fågel eller fisk.

Hennes far är den förre borgmästaren i St Petersburg, Anatolij Sobtjak. Han hade en central roll när Putin, KGB-man i samma stad, inledde sin klättring mot maktens tinnar.

Kesnia Sobtjak utverkade Putins godkännande innan hon officiellt meddelade att hon kandiderar. Kanske gavs det för att hon betraktas som en ofarlig flicksnärta från ett i grunden vänligt läger? Eller för att hon är idealiskt som ett redskap för att ge valet legitimitet?

Å andra sidan utsattes Ksenia Sobtjak efter händelserna 2012 för husrannsakan och förlorade sitt jobb.

Hon har utnyttjat den frihet Putins godkännande av kandidaturen gett henne genom att fortsätt på sin Putinkritiska linje.

Hon anser att Ryssland omedelbart ska dra tillbaka alla trupper från Ukraina och inleda en dialog om Krim. Hon vill ändra konstitutionen och göra Ryssland till en parlamentarisk republik. Decentralisera myndigheterna; decentralisering är för övrigt också ett av Nalavnyjs slagord. Utveckla ett modernt program för att integrera arbetskraftinvandrare – däribland de personer från tidigare asiatiska sovjetrepubliker som den nuvarande regimen vill påföra visumtvång.

Sobtjak kandiderar för det liberala partiet Civilt alternativ, som leds av en tidigare finansminster i Boris Jeltsins regering. Vad gäller den ekonomiska politiken är hon en stark förespråkare av privatisering och fri marknadsekonomi utan statlig inblandning. Dissidenten Michail Chodorkovskij är en av hennes kampanjfinansiärer.

Politisk erfarenhet utöver demonstrationer: Noll.

”St Petersburgs Paris Hilton”, säger de som inte gillar henne.

Icke-kandidaten Alexej Navalnyj gillar inte att hon kandiderar, eftersom han propagerar för att så många ryssar som möjligt ska bojkotta valet den 18 mars. Hans förhoppning är att det i dag, den 28 januari, blir omfattande demonstrationer runtom i Ryssland, som en upptakt till en valbojkott.

Det är tacksamt att peka finger och påtala brister i demokratin i andra länder.

Men man får inte glömma att också rikta blicken inåt. För det är ju inte så att just Finland skulle sakna personer som tillgriper maktspråk. Sådana tendenser finns både på det nationella planet och på det kommunala planet.