Opinionsundersökningarna de senaste åren har visat att Niinistös popularitet är grundmurad, vilket valresultatet bekräftar.
Det måste vara exceptionellt att en kandidat i ett presidentval får mest röster i varje kommun i hela landet.
Populärast var Niinistö i Larsmo där han samlade hela 84 procent av rösterna och minst populär i Tervola, Lappland, där han ändå hade ett understöd på 44 procent.
Av medkandidaterna kom Pekka Haavisto närmast med ett understöd på 12,4 procent medan de övriga kandidaterna kom långt efter. Det i sin tur visar att presidentvalet denna gång var ett utpräglat personval där partilojaliteten hade låg prioritet.
Haavisto var den enda utmanaren som åtminstone till någon del uppnådde ett understöd som står i paritet med sitt partis, det vill säga De grönas understöd.
Dessutom avväpnade Niinistö de övriga partierna genom att kandidera för en valmansförening. Samtidigt speglade kandidatnomineringen en ovilja att utmana en populär president som med sin karismatiska auktoritet levt upp till medborgarnas behov av en trygg och stabil ledare. Och som skött sitt jobb.
Det i sin tur visar att presidentvalet denna gång var ett utpräglat personval där partilojaliteten hade låg prioritet.
Niinistö har hela tiden varit sin egen. Samtidigt har han bemödat sig om att informera och förankra de utrikes- och säkerhetspolitiska besluten bland riksdagspartiernas ordföranden. Därför har det heller inte under Niinistös första period hörts tillstymmelse till kritik mot Finlands agerande i dessa frågor.
Vad utrikes- och försvarspolitiken beträffar har Niinistö utvecklat en aktiv stabilitetspolitik som vilar på fyra ben: ett eget starkt försvar, internationell rätt, ett västligt försvarssamarbete samt bilaterala förbindelser med stormakterna.
Det finns heller ingen orsak varför det under den följande presidentperioden 2018-2024 skulle bli någon ändring i det grundkonceptet. Och är det så att någon av de fyra grundpelarna svajar, så går det att förstärka någon av de övriga pelarna.
Kanske förtroendet för denna strategi är bakgrunden till att regeringen verkar ha överlåtit hela det utrikespolitiska ledarskapet åt Niinistö, trots att såväl statsministern, utrikesministern eller försvarsministern i praktiken kunde utmana presidenten.
Och då vi dessutom har en EU-minister som motsätter sig EU verkar också den biten ha fallit Niinistö i famnen trots att EU-frågorna inte hör till presidentens maktbefogenheter.
EU är inne i en lång process av förändring som kräver extrem intressebevakning av Finland. Förutom brexitprocessen, som gör att Storbritannien går sin egen väg i mars 2019, så söker bland annat unionens penningunion nya vägar.
Där står Tyskland och de Nordeuropeiska länderna för en disciplinerad ekonomisk politik medan Frankrike och de Sydeuropeiska länderna vill fördela riskerna mellan EU-länderna. I denna fråga har Finland varit inne på samma linje som Tyskland.
Också vad säkerhets- och försvarspolitiken beträffar verkar samarbetet mellan EU-länderna bli tätare, utan att krocka med Natos intresse.
Ser vi på exempelvis Polen och Ungern har EU också ett enormt demokrati- och människorättsproblem.
Gamla nationer som inte vill följa de gemensamma spelreglerna men som nog med öppen famn tar emot alla EU-bidrag de kan få. Med vilken moral, kan man fråga sig.
Också i Ryssland har vi ett något instabilt läge. Landet väljer om president Vladimir Putin inom kort. Då hans fjärde period går ut om sex år är Putin 71 år.
Därför kan kampen om vem som ska bli hans efterträdare innebära en tilltagande inrikespolitisk instabilitet i vårt östra grannland som kan synas i utrikespolitisk oro.
I en autoritär stat är det dessutom omöjligt att förutspå vilken inriktning utrikespolitiken kommer att få efter Putins tidsera. Också här har Niinistö en utmaning.
Men vi har också stora utmaningar på hemmaplan. Ojämlikheten och klyftorna ökar också i Finland, och det på många olika plan.
Ser vi mera globalt kräver klimatförändringen stora insatser. Klimatmötet i Paris senare i år borde slå fast hur vi konkret ska gå tillväga bland annat för att för minska utsläppen av växthusgaser.
Många avtal har redan ingåtts, men det blir troligen under Finlands period som EU-ordförandeland 2019 som man ska komma till skott. Finland är dessutom ordförandeland för Arktiska rådet ännu nästa år. Också här gäller det att stävja klimatförändringen genom anpassad verksamhet.
Men vi har också stora utmaningar på hemmaplan. Ojämlikheten och klyftorna ökar också i Finland, och det på många olika plan. Det gäller speciellt de som har dålig utbildning, och som bor på orter som drabbats av strukturomvandlingar som medfört att arbetsplatser försvunnit. Men också alltför många ungdomar marginaliseras. Det är ett hot mot försöjningsgraden och kräver åtgärder.
Medborgarna har ett enormt förtroende för president Niinistö.
Knappast är ändå tanken att Niinistö ska klara av att reda upp allt detta. Men tiderna är hårda, problemen många och förhoppningarna höga.