Ledare: Väyrynen har sett sin chans

Ryktet om de politiska partiernas död är överdrivet.
Trots att presidentvalet var ett katastrofval för såväl Socialdemokraterna och Centern, är inte partifunktionen i sig hotad, även om väljarnas partilojalitet inte är vad den varit.

Däremot omformas partierna och utbudet av partier breddas hela tiden. Det uppstår också folkrörelser som sedan blir partier, rörelser med en smalare agenda än de gamla ”totalpartierna” (partier med program för alla samhällsfunktioner).

Denna gång fungerade presidentvalet som en plattform och estrad för några nya och nygamla partier som ville positionera sig inför riksdagsvalet om ett år.

Speciellt Centern har en knepig sits. Partiets hedersordförande Paavo Väyrynen var partiets kandidat i presidentvalet 2012, men kom efter det på kant med partiledningen.

Centern försökte eliminera sin hedersordförande genom att i god tid utse Matti Vanhanen till presidentkandidat, varpå Väyrynen kontrade genom att bilda ett eget parti, Medborgarpartiet.
Men det var ändå som representant för en valmansförening som han kandiderade i presidentvalet. Trots en kort kampanj samlade Väyrynen 6,2 procent av rösterna mot Vanhanens 4,1 procent.

Resultatet är något av ett misstroendevotum för Centerns nuvarande ledning och speciellt för partiordförande Juha Sipilä, som på förhand meddelat att han drar sina egna slutsatser ifall valresultatet inte motsvarar förväntningarna.
Sipiläs tanke var troligen att hotet om hans avgång skulle få partimedlemmarna att rösta på Vanhanen. Så blev det inte.



I stället greps Sipilä av lätt panik och meddelade redan på söndagskvällen att han nog ställer sig till förfogande vid partikongressen i juni. Tydligen fanns en rädsla för att också Paavo Väyrynen meddelar sitt intresse för ordförandeposten, och då gällde det att vara snabbt ute.

Väyrynen kontrade med att på måndagen meddela att han med sitt nya parti satsar på att få 20 mandat i riksdagsvalet nästa vår.
Medborgarpartiet har en konservativare profilering än Centern. De ställer sig på de fattigas sida och förespråkar en stark offentlig sektor samtidigt som de är invandringskritiska.

I kombination med sin anti-EU-politik gav denna profilering Väyrynen röster inte enbart från Centern men också såväl från det sannfinländska lägret som Timo Soinis Blå framtid.
Utan Väyrynens inträde på arenan skulle Sannfinländarnas presidentkandidat Laura Huhtasaari troligen samlat ett ännu större understöd än de 6,9 procent som nu var fallet.

Med tanke förra sommarens händelser, då Sannfinländarna som parti splittrades och alla partiets ministrar och nästan hela ledargarnityret anslöt sig till det som senare fick namnet Blå framtid, var ändå Huhtasaaris understöd en stor framgång för Sannfinländarna, och ger detta ”nygamla” parti en bra plattform inför riksdagsvalet.

Däremot ser det allt knepigare ut för Blå framtid. Opinionsmätningarna har inte gett partiet speciellt många procent i understöd.



Ur sitt helikopterperspektiv har Paavo Väyrynen med sitt politiska spelöga identifierat den potential av herrelösa röster som det instabila läget inom Centern, Sannfinländarna, Blå framtid och SDP erbjuder en herreman med hans profil.
Återstår så att se om Timo Soini tar upp kampen med Väyrynen om herraväldet i Nyland i ett försök att rädda de Blå kvar på partikartan, för utan Soinis insats är nog Blå framtids saga all.

Paavo Väyrynen använde presidentvalskampanjen som språngbräda inför riksdagsvalet nästa år. Han kommer under våren att avsäga sig sitt uppdrag som EU-parlamentariker och åter ta över sin stol i riksdagen för att fortsätta kampanjen.
Återstår sedan att se om han kan få till stånd en "Soini-effekt" och få sina 20 mandat från olika håll i landet.

Snart kommer också resultatet från de senaste opinionsmätningarna som visar hur partierna återhämtat sig från presidentvalet. Troligen kan partistrategerna i de flesta partier då andas ut, men bara tillfälligt.

Mycket kan ännu hända innan riksdagsvalet nästa år, det enda säkra är att Paavo Väyrynen åter är på scenen.