Bland annat körs stora delar av industrin ned, kollektivtrafiken påverkas i hela landet liksom buss- och lastbilstrafiken samt hamnverksamheten. Dessutom ordnas en manifestationen på Senatstorget i Helsingfors med Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC) som arrangör.
Men fackföreningsrörelsen är splittrad i denna fråga. Varken akademikerfacket Akava eller tjänstemannafacket STTK deltar i manifestation.
Akavas ordförande Sture Fjäder anser att strejken har en alldeles för stark politisk koppling och är kritisk till att exempelvis FFC i beredningsskedet hoppade av förhandlingarna om aktiveringsmodellen eftersom det är svårare att påverka utformningen efter att besluten tagits (Yle 31.1).
Akavas ordförande Sture Fjäder anser att strejken har en alldeles för stark politisk koppling.
De offentligt anställdas förbund JHL deltar, men medlemmarnas deltagande sker inte under tvång utan baserar sig på frivillighet.
Kritiken har också varit hård mot att denna strejk, som riktar sig mot ett beslut som i normal ordning tagits av riksdagens majoritet och rent allmänt mot regeringens politik, ska drabba parter, i första hand företag, som inte åtminstone direkt kan påverka de politiska besluten.
Samtidigt är politiska strejker som inte riktas mot arbetsgivaren tillåtna trots att kollektivavtalets bestämmelser om arbetsfred är i kraft.
Fackföreningarna rätt att uttrycka sin åsikt i ekonomiska och sociala frågor som inte är direkt knutna till arbetsmarknaden sanktioneras av FN:s arbetsorganisation ILO (HBL 1.2).
Lagen om aktiveringsmodellen, med alla sina brister, trädde i kraft vid årsskiftet, och visst skulle det varit mer logiskt ifall manifestationerna tidsmässigt skulle ha placerat sig i slutet av året eller till de första vardagarna av det nya året då frågan var färsk.
Nu ville FFC koppla strejken till tidpunkten för presidentvalet. Det gör att man osökt slås av tanken att man primärt ville backa upp SDP:s kandidat Tuula Haatainen, men också att FFC ville hjälpa SDP att få en optimal synlighet på kampanjstarten inför riksdagsvalet nästa år.
Det som gör en politisk strejk av detta slag problematisk är det faktum att knappast alla medlemmar i ett fackförbund är socialdemokrater eller vänsterförbundare, men som nu ändå används som redskap för att gå dessa partiers ärenden.
I HBL (1.2) frågar sig John-Erik Jansén därför hur långt ett fackförbund kan förutsätta att medlemmarna delar ledningens syn utan att man inskränker på åsiktsfriheten?
Det uppkomna läget visar att det finns utrymme för att utveckla såväl den interna som den externa dialogen angående medlen för politisk påverkan.