SFP:s Nils Torvalds satsade i sin presidentvalskampanj på Nato-kortet. Det gav inte speciellt många röster. Men inte heller SFP:s presidentkandidater före Torvalds, Eva Biaudet och Henrik Lax, samlade speciellt många röster.

Faktum är att alla de senaste SFP-hövdingarna, Anna-Maja Henriksson undantagen, har öppet flaggat för ett Nato-medlemskap.

Ska man så dra den slutsatsen att SFP-ledningen och SFP-fältet har tappat kontakten med varandra i dimman i Nato-frågan? Åtminstone fick inte kombinationen Nato och svenskan speciellt många trogna SFP:are att rösta på Torvalds.

Det betyder inte att Torvalds och SFP:s strategi var misslyckad. Egentligen var kanske Torvalds användning av Nato-kortet ett mycket smart drag? Åtminstone ifall målgruppen för Torvalds kampanj i första hand var de finskspråkiga i vårt avlånga land.

I stället för att fokusera på språkfrågan så var oron över Finlands försvarsförmåga det som lyftes fram. Torvalds och SFP signalerade därigenom att de är väldigt måna om landets försvarsförmåga, om alla finländares framtida väl och ve.

En stark markering som står över alla andra epitet vi kan sätta på varandra, och som befolkningsmajoriteten i alla läger noterade. Och tänker vi på följande val där hela landet är en enda valkrets, det vill säga Europaparlamentsvalet nästa år, så kanske det var klokt att profilera sig mer som ett allmänparti än ett språkparti.

SFP behöver nämligen alla röster partiet kan uppbåda för att hålla mandatet i EU-parlamentet. Nu har Torvald hållit hög profil i skarv- och skogsfrågor, och dessutom i utomstående utvärderingar placerat sig på 18:e plats av 751 ledamöter om hur stort inflytande mepparna har.

En annan fråga är sedan vem SFP ska köra fram som sin kandidat, kanske Joakim Strand? Eller satsar Nils Torvalds trots allt på en fortsättning?