För åtta år sedan var Vancouver värd för olympiska vinterspelen. Den charmiga staden vid Stilla havet och de tjusiga bergen kring skidorten Whistler blev skådeplatsen för ett finländskt bottennapp i vinterolympiska sammanhang.

Inget guld, ett silver och fyra brons är den sämsta OS-insatsen i finländsk idrottshistoria.

Debatten om situationen i den finländska idrotten hade börjat ett par år tidigare, då den dåvarande idrottsministern Stefan Wallin (SFP) tillsatte en utredning under Risto Nieminens ledning för att ta reda på hur finländsk idrott kunde bli bättre.

"Inget guld, ett silver och fyra brons är den sämsta OS-insatsen i finländsk idrottshistoria."


Den utredningen resulterade i "Elitidrottens förändringsgrupp" (HuMu-gruppen), som förutom att sätta sprätt på 2,5 miljoner euro under två år också kom fram till att det behövdes en elitidrottsenhet.

Elitidrottsenheten vid Finlands olympiska kommitté grundades 2012 – ytterligare ett magert OS-år – och Mika Kojonkoski blev centrets chef, med stora förhoppningar från många håll om att den före detta backhoppningstränaren skulle göra underverk.

Underverket uteblev. Snarast blev ängsligheten hos Finland som idrottsnation än större – dessvärre en hel del på grund av Kojonkoskis rädsla för att sätta mål, ställa krav och ta ansvar.

Det har mest handlat om "så många som möjligt av idrottarna ska göra väl ifrån sig" och att "bygga en atmosfär som kan skapa framgång" i samband med vinterspelen i Sotji samt "det viktigaste är att idrottarna har bra feelis" efter fiaskot i Rio de Janeiro.

Det är inget annat än en bild av en idrottsnation med självförtroendet kört i botten.

"Olympiska spelen är den optimala mätaren på hur ett lands elitidrott mår. Och nu har Kojonkoski – knappast helt opåverkad av kritiken mot hans tidigare kravlöshet – börjat prata i termer av medaljmålsättningar."


Då HuMu-gruppens medlemmar hade funderat klart och kvitterat ut de väl tilltagna ekonomiska ersättningarna levererades en fyrtio sidor lång rapport, samt visionen att Finland ska vara Nordens bästa elitidrottsnation 2020.

Olympiska spelen är den optimala mätaren på hur ett lands elitidrott mår. Och nu har Kojonkoski – knappast helt opåverkad av kritiken mot hans tidigare kravlöshet – börjat prata i termer av medaljmålsättningar.

Under 2018–2020 ska det bli tio olympiska medaljer – alltså sammantaget i spelen i Pyeongchang och Tokyo. Och innan den finländska truppen klev på flyget i Sydkorea kom en precisering: Sju medaljer ska det bli i vinterspelen i år.

Det betyder att målet är tre medaljer då sommarspelen avgörs i den japanska huvudstaden om två och ett halvt år.
Hittills har det blivit tre finländska medaljer i Pyeongchang, och det kommer naturligtvis att bli någon till.

Att nå upp till sju är inte helt omöjligt, även om uppgiften inte är lätt. Antalet kan hamna i Sotjiklass, då det blev fem medaljer.

Att Finland skulle gå från Mira Potkonens boxningsbrons i Rio de Janeiro till tre medaljer i Tokyo är osannolikt. Det syns inga tecken på ett sådant uppsving, trots ambitionerna till stora förändringar inom elitidrotten.

"Visserligen tar det lång tid att bygga idrottsframgångar, men någon form av uppgång borde redan nu synas av elitidrottsenhetens verksamhet. Det gör det inte."


Visserligen tar det lång tid att bygga idrottsframgångar, men någon form av uppgång borde redan nu synas av elitidrottsenhetens verksamhet. Det gör det inte.

I stället har Finlands olympiska kommitté utmärkt sig genom att strö runt pengar till den grad att staten krävde tillbaka utbetalat stöd från tipsbolagets Veikkaus vinstpengar efter en ministerierapport som visade på ett stort icke idrottsrelaterat slöseri under olympiska spelen i Sotji.

Det var inte riktigt så det var tänkt när visionen om Finland som bästa nation i Norden 2020 föddes. Då vi ser de svenska och norska framgångarna – flera av dem glädjande överraskningar – inser vi att den visionen inte kommer att bli verklighet.

Finland har en lång väg till att vara en framgångsrik idrottsnation. I stället vilar förhoppningarna om OS-medaljer på ett fåtal enskilda idrottare, som skulle ha nått lika långt även utan alla dessa strukturförändringar, arbetsgrupper och chefer.