Vargen har alltid väckt känslor. De senaste decennierna har vi dessutom haft en starkt polariserad debatt om den.

Lite karikerat beskrivet finns det två läger: "skjut den" och "bevara den". Givetvis finns det många åsikter däremellan, men de hörs sällan i debatten.

Men nu är det dags att se förbi den debatten och kravla upp ur skyttegravarna. Vi har för närvarande en situation i Österbotten som ingen kan blunda för. De i stort sett dagliga vargobservationerna, främst i Sydösterbotten och norra Österbotten, visar hur verkligheten ser ut.

Och då är det viktigt att klargöra hur den verkligheten ska hanteras.

Tillstånd för åtgärder inom ramarna för gällande lagar och förordningar, från jakt till skrämsel, har sökts i flera repriser med liten framgång.

I Nykarleby har man i sista minuten (fram till månadsskiftet) fått lov att fördriva, alltså skrämma bort varg. Men åtgärden är belagd med strikta restriktioner, och enligt bland annat aktuella erfarenheter från Kauhajokitrakten inte heller särskilt effektiv.

I Sydösterbotten har det blivit avslag på alla ansökningar om åtgärder.

Man kan naturligtvis försöka påverka lagstiftning, vargskötselplan och skyddsstatus, men realistiskt sett kommer åstadkoms knappast förändringar på de punkterna i en handvändning.

Det gäller alltså för tillfället att leva med rådande situation.


Detta är också vad rovdjurskontaktpersonen Hans Wickman i Övermak tagit fasta på. Han har tagit initiativ till ett offentligt möte i Pörtom uf den 20 mars, med Närpes stad som värd (VBL 15.2). Fokus ligger just på information till allmänheten och hur samhället ska hantera och leva med en vargpopulation.

Man får tycka vad man vill om vargen, hur stor stam vi ska ha eller om vi alls ska ha någon stam.

Verkligheten är i vilket fall som helst att varg rör sig vid och på gårdar, i byar, vid får- och kohagar, och i närliggande natur där folk rör sig. På platser där barn ska stå och vänta på skolbussar. Det är inte skräckpropaganda utan ett konstaterande av reell oro och rädsla bland de som lever med varg nära sig. En verklighet som måste hanteras.

Det är dessutom en situation som inte existerat i Österbotten på långt mer än 100 år, och som dagens samhällsstruktur inte är byggd för att hantera, som Wickman konstaterade i VBL.


Här har myndigheterna en viktig roll. Landsbygdsbefolkningens tilltro till myndigheterna håller på att urholkas i de här frågorna. Särskilt naturresursinstitutet Luke är föremål för missnöje, inte minst från jägarhåll.

Ett ofta nämnt exempel är fjolårets statistik från Luke om antalet vargar, som uppenbart strider mot de verkliga observationer som görs.

Samexistensen mellan varg och människa är också en del av Lukes uttalade intresseområden. Här finns det en hel del Luke och andra myndigheter kunde göra. När det gäller samexistens torde väl behovet av information närmast kunna betecknas som akut i Österbotten.

Men ingen aktiv insats från något håll har synts till. Det tycks i stället vara upp till initiativ av en privatperson. Om någon från Luke tackar ja till en inbjudan att delta i mötet i Pörtom är oklart. Åtminstone polisen har lovat att skicka en representant.

Öppenhet från myndigheternas sida är viktig också för att upprätthålla förtroende. Misstroende får konsekvenser som inte gynnar någon.


Luke håller på att göra en ny grundligare kartläggning av stammen och har bett jägare samla och skicka in vargavföring för DNA-analys.

På en del håll inom jägarkretsarna är misstroendet mot institutet så stort att man uppgett att man helt enkelt låter bli att bistå med provtagningen. Med underförstådd antydning om att Luke ändå kommer att dölja eller bluffa med de verkliga resultaten.

Detsamma gäller inmatningen av rovdjursobservationer i det så kallade Tassu-registret, som inte är offentligt och som ibland ifrågasätts som meningslöst.

Det är givetvis inte en helt rationell inställning, eftersom uteblivna observationer och prover närmast garanterar att statistiken blir ofullständig. Men det är i varje fall en signal om att något borde göras för att återskapa förtroende. Inte minst för att jägarna har en nyckelposition när det gäller viltvården.

Dessutom: misstroende i kombination med ett problem som man upplever sig inte få åtgärda leder med stor sannolikhet till att någon, förr eller senare, tar lagen i egna händer.

Enligt lagstiftningen och dess uttolkare finns det uppenbarligen inget vargproblem som skulle föranleda åtgärder åtminstone i Sydösterbotten. Men invånarnas oro, känsla av maktlöshet och påföljande ilska är högst verklig.