I Tyskland har det i decennier varit tabu att ens tänka tanken att tyska mannar skulle marschera på främmande mark. Skammen över de människorättsbrott naziregimen gjorde sig skyldig till har varit så stark.
Den nazityska armén var visserligen enbart ett redskap för den politiska ledningen i Berlin – men ett effektivt och lydigt redskap, utan vilket ledningens djupt obehagliga visioner inte kunnat förverkligas.
Att delta i firandet av en historisk händelse, som de tyska trupper som deltar i jägarparaden i Vasa nu på lördagen gör, är givetvis en helt annan sak.
När militärledningen i det dåvarande tyska kejsardömet 1915 sa ja till att utbilda frivilliga självständighetskämpar från Finland låg nazisternas maktövertag långt in i framtiden. Det var en annan värld; det tyska biståndet till jägarna kan inte kopplas till de tyska ohyggligheter som kom senare. De obehagliga associationerna är ett senare fenomen.
Det som försiggår i Vasa på lördagen är ett militärhistoriskt firande, där det politiska perspektivet inte finns med.
”Vi måste kunna se paraden och jägarjubileet som en sak för sig”, säger historikern Nils-Erik Villstrand (VBL 22.2).
En syntes mellan jägarjubileet och inbördeskriget, följt av segrarnas repressalier mot förlorarna, hade inte låtit sig göras.
Men det må vara tillåtet att tycka att den sannfinländske försvarsministern Jussi Niinistös upplägg av jubileumsfirandet i Vasa är onödigt bombastiskt och pompöst, hemmahörande i en annan tid.
Det hade gått med mindre, kanske till och med blivit värdigare så.