Samtidigt har också kontantuttagen ur bankautomaterna minskat både till antal och räknat i reda pengar.
Än är det korthandeln som dominerar, men olika former av mobilbetalning väntas ta över i allt högre grad.
Är vi på väg mot en kontantfritt samhälle, hur snabbt sker det och är det en önskvärd utveckling?
Svaret på den första frågan är sannolikt ja, men tidtabellen är knappast så snabb som visionära påskyndare vill låta oss tro. Den sista, viktiga frågan kräver allvarlig begrundan.
Om vi extrapolerar utvecklingen hittills och förutspår en snabb expansion av mobilbetalningar – vilket förefaller sannolikt – finns det kontantlösa samhället strax bakom hörnet.
Ett cyberanfall mot bankväsendets kärna kan bli mer förödande än ett flygangrepp med bomber.
I Sverige, där man är några steg i utvecklingen före Finland, finns en vision om att det kontantlösa samhället ska vara verklighet redan 2020. Trots att det redan nu är vanligt med restauranger, kaféer och affärer som inte tar emot kontanter sker övergången knappast ändå så snabbt.
I Finland har just den här utvecklingen gått långsammare, men också här är kontanterna på väg att fasas ut då allt fler bankkontor slutat hantera pengar och många bankautomater stängts.
En stor andel finländare har i praktiken övergått till en kontantlös tillvaro och skulle inte beröras av att de fysiska pengarna skulle försvinna, medan främst äldre medborgare skulle blottställas.
Och vad gör den som på grund av betalningsanmärkningar förvägras betalkort?
Hantering av kontanter kostar handeln och bankerna stora pengar och dessa vore också de stora vinnarna om man slopade kontanterna.
Samtidigt skulle en övergång till ett kontantlöst samhälle vara ett svårt slag för den svarta ekonomin och ren brottslig verksamhet där kontanter fortfarande är kung.
Men ska vi verkligen påskynda den här utvecklingen?
Det finns flera anledningar att mana till försiktighet. De första finns redan antydda här ovan; ett kontantlöst samhälle kan vara ett ojämlikt samhälle.
Men även om man lyckas lösa den aspekten är frågorna många.
Även den mest oförvitliga medborgare har rätt att värna om sitt privatliv, och konsumtionen är en viktig del av vårt privatliv. Genom att handla med kort blottlägger vi oss fullständigt för den som utfärdat vårt kort och ger möjligheter en fullständig kartläggning av våra vanor och våra liv.
I dag kan vi undkomma Storebror K och S genom att göra en del inköp för reda pengar.
De allvarligaste dubierna handlar ändå om säkerheten. Dels handlar det om vår egen säkerhet och de risker nätkriminalitet med hackade konton och identitetsstölder den digitala världen för med sig.
De verkligt allvarliga riskerna handlar om en total systemkrasch. Trots alla skyddsnät har vi de senaste åren upplevt förlamande funktionsstörningar hos enskilda banker. Vad händer om något eller någon slår ut hela betalningssystemet? Ett cyberanfall mot bankväsendets kärna kan bli mer förödande än ett flygangrepp med bomber.
Det kontantfria samhället skulle också innebära att det inte längre är en statskontrollerad bank som utfärdar pengar. Det här har fått bland annat den svenska riksbankschefen Stefan Ingves att ryta till. I en debattartikel publicerad i DN (17/10 2017) skriver han om en utveckling där det enda statligt garanterade betalningsmedlet är på väg att försvinna och där alla medel som finns utges och kontrolleras av privata aktörer.
Ingves tvivlar på att privata banker vid en extrem kris kan garantera fungerande betalningar.
På kort sikt kan det behövas lagstiftning som tvingar bankerna att hantera kontanter. På sikt efterlyser Enges ett slags "statens bitcoin", en elektronisk valuta utfärdad av centralbanken, den digitala motsvarighetens till sedlar.
Sverige är en monetär ö i eurohavet. För Finlands del gäller frågan huruvida vi kan skapa egna lösningar eller är beroende av hur Europeiska centralbanken agerar.
Frågan är i hög grad aktuell också i Finland. Vi kan inte kasta oss huvudstupa i det kontantlösa samhället.