Sedan dess har den finländska pälsdjursnäringen – som i hög grad är detsamma som den österbottniska pälsdjursnäringen – blivit mer rävdominerad, minkarna färre.
Men pälsdjursuppfödning är det lika fullt. Skinn ska slitas av döda djur och omvandlas till hela plagg, accessoarer eller dekorationselement i modehusens kollektioner.
Den här veckan har skinn av silverräv och blåräv gått på auktion i Vanda.
Att vara pälsfarmare har så gott som alltid varit detsamma som att försöka följa med i snabba kast. Än har det gått upp, än har det gått ner ... och tidvis har rävflickor och -pojkar smugit runt farmerna, övertygade om sin hjälteroll som fyrbenta fångars befriare.
”Detta är en laglig näring”, är det slagord som då ekat mellan skugghusen. Det är det och det har också kritikerna att foga sig efter.
Men det allmänna opinionsklimatet utvecklas inte i en riktning som gynnar pälsnäringen. Förändringen är långsam men verkar gå i en och samma riktning.
[[widgetID=13975]
Lännen Media, ett samlingsnamn för ett tidningssamarbete i västra Finland, tog nyligen pulsen på riksdagsledamöterna. Bara hälften svarade. Det innebär att man inte ska dra alltför stora växlar på resultatet, vilket styrelseordföranden för Finlands pälsdjursuppfödares förbund påpekar i VBL 6.3.
Att näringen har minimalt stöd bland De gröna och inom Vänsterförbundet är ingen nyhet. Men majoriteten av de socialdemokrater som svarade var också de negativa.
Stabilt stöd finns däremot inom de tre regeringspartierna, inom SFP och KD. Sannfinländarna stöder också pälsnäringen, men med något sparsammare siffror.
Tammerforstidningen Aaamulehti drog på ledarplats slutsatsen att det är tid att förbereda sig för en nerläggning av näringen. (4.3.).
I slutet av 2016 flög företrädare för MTK och en skara riksdagsmän i taket när S-kedjan meddelade att päls och pälsaccessoarer inte längre kommer att säljas i kedjans butiker. ”.... eftersom S-gruppen vill göra det möjligt för kunderna att göra ansvarsfulla val genom att erbjuda både etiskt och miljömässigt hållbara produkter", som det stod i pressmeddelandet.
Uppståndelsen ledde till en partiell reträtt från S-gruppens sida. Fältchef Arttu Laine meddelade att Sokos nog kan sälja päls "ifall det i något skede finns efterfrågan". (Maaseudun Tulevaisuus 9.12.2016)
De politiker som tog strid med S-kedjan hade, enligt Aamulehti, gjort klokare i att i stället anstränga sig för att skapa ersättande näringar. "För det är givet att man inte kan dra mattan undan pälsproducenternas fötter", skriver tidningen.
Aamulehti sätter ett frågetecken för näringens sysselsättande effekt, eftersom farmerna i hög grad snurrar med hjälp av utländsk säsongarbetskraft. Och påpekar att de exportintäkter Finlands pälsdjursuppfödarförbund ofta hänvisar till inte är så imponerande i förhållande till totalvärdet av den finländska exporten.
Förutsättningarna för pälsnäringen har lagstiftningsvägen försämrats i Sverige och Norge, medan Danmark fortsättningsvis är ett minkland. I Storbritannien råder sedan många år totalförbud; Holland siktar på att näringen ska vara utfasad 2024.
Det enda som inte verkar angripas av den här gruppen är människans rätt att hålla sig med gulliga husdjur.
En liten – men eventuellt växande? – grupp inom den yngre generationen ifrågasätter precis allt mänskligt utnyttjande av djur, som föda eller för andra ändamål. I förhållande till den gruppen hjälper inga förslag om förbättrad djurhållning, eftersom det är djurhållningen i sig som är fel.
Det är i det lägret man kan hitta individer som jämställer inseminering av kor med våldtäkt på kvinnor; paralleller mellan människa och djur dras med verkligt bred pensel. I den kontexten blir pälsdjursnäringen den första som ska bort, eftersom det inte handlar om något livsnödvändigt som mat.
Det enda som inte verkar angripas av den här gruppen är människans rätt att hålla sig med gulliga husdjur som viftar på svansen eller kurrar när man kommer hem. Men också dessa djur är instängda eller fastkedjade och "får inte leva naturliga liv". I slutet av sitt liv händer det att de pinas extra av ålderdom och krämpor, eftersom ägaren inte kan förmå sig att boka tid för avlivning.
Det är svårt att helhjärtat försvara pälsdjursnäringen. I Lännen Medias undersökning sa bara 20 procent av 101 riksdagsledamöter att de såg den som etiskt försvarbar – men betydligt fler vill ändå bevara näringen.
Huldén från pälsriket Munsala avslutar sin ovannämnda dikt så här:
"Ja, va sska an rikktit sei? Sku it i entå..." Skulle det inte ändå vara bättre med något annat?
Invid ledaren i Aamulehti finns den lilla nyheten att Barbara Streisand satsat 100 000 dollar på att skapa två kloner av sin döda hund Samantha. Men hon är besviken; de är ändå inte Samantha.
Var finns de politiker som kan klona fram en ny landsbygdsnäring ifall pälsnäringen omöjliggörs? Vilka andra näringar är till hundra procent etiska i alla avseenden? Försäljningen av kläder producerade under slavlika förhållanden?