Mohammed bin Salman? Få har tillsvidare lärt sig det namnet. Förra sommaren, när han var 31, upphöjdes han till kronprins av Saudi-Arabien. Det skedde på bekostnad av en tidigare tilltänkt, 57-årig efterträdare till kung Salman.
Kung Salman, Mohammed bin Salmans far, är över 80. Det behöver inte ligga många år mellan prinsen och tronen.
Den unge prinsen, känd som M.B.S, sitter också på posten som försvarsminister. När den saudiledda militäralliansens flygplan låter bomberna regna över Jemen – och döda fler civila än Houtirebeller – är det med M.B.S:s goda minne. Han har inlett ett krig utan att ha någon plan för hur det ska avslutas.
Han sköt startskottet för blockaden mot grannlandet Qatar, som sades stöda terrorism. Detta sagt av en representant för ett land som både producerat ett försvarligt antal terrorister – någon som minns namnet Usama bin Ladin? – och aktivt exporterat den rigida form av islam som kan utgöra grund för terrorism.
Han har brutit alla relationer med Iran och liknat landets ledare vid Hitler, med motiveringen att Iran strävar efter att expandera i Mellanöstern.
De som kritiserat honom har i vissa fall fått räkna med internering – i palats, hotell eller fängelse, beroende på status. I november i fjol hölls ett hundratal prinsar – Saudi-Arabien har överutbud på sådana – och en grupp tjänstemän inlåsta på ett lyxhotell i Riyadh i vad som sades vara en antikorruptionskampanj.
Å andra sidan har M.B.S. också vidtagit åtgärder som pekar i en annan riktning.
Sedlighetspolisen, som ska övervaka hur kvinnor klär sig, har inte längre rätt att arrestera folk. Evenemang som tidigare var nej-nej för kvinnor har öppnats för kvinnliga deltagare; det gäller till exempel fotbollsmatcher. De möjliga kvinnliga arbetsplatserna har blivit fler. Kvinnliga bilförare är i antågande.
Det är alltså två i högsta grad oförutsägbara män som träffas i Washington i dag, förenade bland annat av sin stora motvilja mot Iran.
Saudi-Arabien har en i jämförelse med europeiska länder väldigt ung befolkning. Två tredjedelar av invånarna är under 30 år och den unga prinsen vill bereda rum för sin generation. Det har han gjort bland annat genom att entlediga hela det gamla ledargardet inom militären och säkerhetstjänsten.
Men landet har också numera en hackande ekonomi. Det låga oljepriset har underminerat landet ekonomiskt. Försöken att få upp priset genom att dra åt oljekranarna har inte gått så bra, bland annat för att det numera finns skifferolja på marknaden.
Många saudier är anställda inom den offentliga sektorn och vana att ha en skaplig lön utan att behöva göra så mycket. Prinsen utlovar en mer konkurrensutsatt och privatiserad arbetsmarknad.
Hans strategi för framtiden hittas i ett dokument kallat Vision 2030. Men det är i huvudsak framtaget av konsulter vid amerikanska McKinsey & Company, inte av unga saudier som säkert gärna skulle ha ett ord med i laget.
Under det nu pågående USA-besöket förbereder prinsen utförsäljningen av en liten del av det statliga oljebolaget Saudi Aramaco, värt hundratals miljarder dollar. Det gamla gardet i Saudi-Arabien anser att det är ett bolag som borde förbli helt i statlig regi; ett land ska ha kontroll över sina oljetillgångar.
Saudi-Arabien är fortsättningsvis världens största oljemakt och världen, inklusive Finland, är fortsättningsvis oljeberoende. Oljemakten styrs nu av en otålig prins som ingen bromsar.
Bitte Hammargren på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm säger (Sveriges P1 18.3.) att följden i värsta fall kan bli inbördesstrider – de saudiska klanerna är beväpnade – eller att delar av befolkningen radikaliseras. Det är en utveckling omvärlden garanterat skulle känna av.
Problemet är att prinsen är oförutsägbar, säger Paul Stevens vid Londontankesmedjan Chatham House. (New York Times 21.6.2017)
Det är alltså två i högsta grad oförutsägbara män som träffas i Washington i dag, förenade bland annat av sin stora motvilja mot Iran.