Men då trädde ett antal medborgare fram och sade: Detta är inte vår vilja. Vi är villiga att axla en liten del av det ansvar ni skuffar ifrån er.

Det här är en saga med verklighetsbakgrund. Den heter ”Påskupproret”. (VBL 22.3 och insändar­sidan 23.3.)

2016 slopade Finland möjligheten för flyktingar att få asyl av humanitära skäl. Det var fram till dess en möjlighet för fall som inte till fullo mot­svarade skrivningen om ”välgrundad fruktan för för­följelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp ...”, men ändå var utsatta människor i akut behov av hjälp.

Rätten till asyl på humanitära grunder slopades i den allmänna röra som rådde efter att ett stort antal människor sökt sig till Europa 2015. Det fanns en politisk beställning på färre positiva asylbesked.

Inhumanitet smittar. Har omänskligheten drabbat en viss grupp kan det snart också drabba en annan grupp.


Det finns en gräns för hur stort inflöde ett land kan hantera med den äran under en kort tids­period. Men det finns också gränser ett land ska ­akta sig för att överskrida, för att inte omvandlas till ett omänskligt land.

Inhumanitet smittar, har den drabbat en viss grupp kan det snart också drabba en annan grupp.

Påskupproret är ett kyrkligt upprop, initierat av stiftssekreteraren i Borgå stift. Biskopen är första undertecknaren.

I uppropet krävs att Finland återinför möjlig­heten till asyl på humanitära grunder. Där påtalas­ också uppenbara brister i Finlands asylprocess. Och undertecknarna vill öppna möjligheten för församlingar eller grupper av privatpersoner att axla ett enskilt ansvar, det vill säga sponsra en flykting med asylskäl i ett av världens många flyktingläger och därigenom öppna en dörr till Finland.

Det finns fortsättningsvis hopp för humaniteten.