1918 var ett tragiskt år i Finlands historia. Den unga nationen kastades bara en dryg månad efter sin födelse i ett förödande inbördes- och frihetskrig.
För exakt 100 år sedan, med början den 16 mars, pågick slaget om Tammerfors, det blodigaste stadskriget i Nordens historia. Enbart det slaget krävde enligt olika uppskattningar mellan 1.700 och 2.400 stupade.
Sammanlagt förlorade över 30.000 människor livet under inbördeskriget som stupade, avrättade eller av sjukdom och svält i fånglägren.
Såren tog länge att hela och ärren gör sig fortfarande påminda trots att det förflutit 100 år sedan kriget.
För nästan på dagen sju år sedan, den 23 mars 2011, förvandlades det som året innan optimistiskt kallades för Arabiska våren till en tragedi och mardröm i Syrien då säkerhetsstyrkor öppnade eld mot demonstranter i staden Dera.
Demonstranterna deltog i ett begravningståg för personer som dödats vid en tidigare demonstration och det var detta demonstrationståg som spårade ur i sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna.
25 människor dödades i vad som betecknas som startskottet för inbördeskriget i Syrien, ett krig som inte synes ha något slut och där lidandet nått ofattbara dimensioner.
Antalet dödsoffer under de sju år som kriget varat anges i olika uppskattningar ligga mellan 350.000 och en halv miljon, miljoner syrier befinner sig på flykt. Lidandet är obeskrivligt i ett krig där människor utsatts för gastattacker och sjukhus bombats.
Det är nästan omöjligt att greppa konflikten i Syrien där konflikten startade som protester mot ett väldokumenterat förtryck från en envåldsregim med summariska gripanden och tortyr av meningsmotståndare.
Det var ändå inte ett enigt folk som reste sig mot sina förtryckare utan en splittrad skara rebellgrupper, arméer, klaner och grupper med utländsk inblandning och sinsemellan motstridiga mål. Det handlar också om motsättningen mellan shia- och sunnimuslimer och inte minst Syrien som en bricka i stormaktsspelet om Mellanöstern.
Läget kompliceras ytterligare av av det syriska folkets kamp mot förtrycket kapats av islamistiska grupperingar, först al-Quaida och sedan IS, av vilka den sistnämnda några år lade under sig en stor del av Syrien och Irak utropandes det nya kalifatet.
Senast då förvandlades det syriska inbördeskriget till ett invecklat allas krig mot alla där allianser gick i kors och en tidigare motståndare plötsligt var en nyttig fiendens fiende.
Trots att kalifatet anses utplånat har läget i Syrien inte blivit lättare att förstå och konstellationerna fortfarande är lika låsta som förbryllande.
Familjen al-Assad, de ursprungliga förtryckarna, sitter kvar vid makten uppbackade av Irak och Ryssland.
Islamiska staten IS är den gemensamma fienden för alla, men någon gemensam front bland dem som bekämpat IS finns inte.
USA och EU var lika övertygade om betydelsen av att krossa IS som Ryssland som tagit äran för att ha krossat kalifatet, men fortsätter att bekämpa regimen i Syrien som alltså stöttas av ryssarna.
Regeringen sitter kvar tack vara stödet från Ryssland men har inte kontroll över landet.
Och även om kalifatet är slaget behöver inte IS vara kuvat.
Till detta kommer då avsaknaden av en enig front som kunde träda till om al-Assad störtas. USA har dåliga erfarenheter av att segra i ett krig och bygga fred. Man lyckades störta talibanerna i Afghanistan och Saddam Hussein i Irak men vad fick man i stället?
Ett exempel på de skiftande och svekfulla allianserna är kurderna som förde tapper kamp mot IS men nu, med Rysslands goda minne, bombas av Turkiet.
Som Suomen Kuvalehti slår fast (12/2017) har ingen part krafter att segra men heller inte att sluta fred. "Inbördeskriget i grannlandet Libanon som varat i över 15 år upphörde först när krafterna för alla parter höll på att tryta och hela samhället fallit på knä".
Slakten i Syrien fortsätter och inrikeskriget hotar bli en fryst konflikt som bara fortsätter och fortsätter.
Allt medan världen handfallet ser på.
Också om – nej, vi måste säga "då" – vapnen efter inbördeskriget någon gång tystnar i Syrien är vägen till fred och försoning mycket lång. Det är vi smärtsamt medvetna om i Finland.