Man kommer att sätta ett pris på ditt huvud. I samband med vårdreformen kommer din och alla andra finländares hälsotillstånd att utvärderas och prissättas. Den poängsättningen utgör sedan grunden för de ersättningar som landskapen betalar till vårdcentralerna.

Själv får du inte ta del av hur du poängsatts. ÖT och VBL återgav nyheten, som ursprungligen ingått i Helsingin Sanomat, i onsdagens tidning.

Vad är nu detta?

Kalkylen handlar om hur mycket var och en finländare kan börja kosta för hälsovården. Det är på basis av den här kalkylen som landskapets vårdcentral eller det privata hälsobolaget får en månatlig ersättning för dem som registrerats som deras kunder.
Om vi ska ha ett system där privata aktörer ska erbjuda vård måste vi gardera oss mot en huggsexa där någon tillåts roffa åt sig de friska och förväntat billiga kunderna.

I en enkel kalkyl skulle det räcka med att enbart beakta några variabler som ålder, hemort, kön och yrke. Men detta skulle enligt Timo Seppälä, forskningschef vid Centralen för hälsa och välfärd THL, innebära en alltför stor frestelse för vårdbolagen att välja sina kunder. Seppälä intervjuas i onsdagens Helsingin Sanomat.

Om ersättningen vore den samma för alla – säger Seppälä och flertalet andra experter – skulle det löna sig för vårdcentralerna att samla på sig de friskaste medborgarna som kunder.

Friska kunder blir billiga i drift.

I den föreslagna vårdmodellen ska vi ju fritt få välja vårdcentral. Då kan vårt val styras av hur centralerna marknadsför sig.

Med en ersättning – dags att lära sig uttrycket kapitationsersättning – som är lika för alla är det alltså frestande att plocka russinen ur kakan och locka till sig de kunder som förväntas kräva minst vård och förorsaka de lägsta kostnaderna – den ersättning man får är ändå den samma.

"Om jag i mitt vårdföretag skulle ha en mängd kunder inom arbetshälsovården skulle jag kolla vilka av dem inte använt företagets tjänster en enda gång och skicka brev till dem för att få dem att också bli mina kunder också inom ramen för vårdreformen, säger Seppälä.

Därför är det motiverat med att poängsätta kunderna i en kalkyl som beaktar ålder, kön, medicinsk historia, sociala relationer, arbete, utbildning, hemort och andra socioekonomiska omständigheter.

Så långt allt väl. I den bästa av världar är det här ett verktyg som både fördelar vården rättvist, håller nere kostnaderna och blir ett hinder för rofferier.

Modellen är ändå långt ifrån problemfri.

• För att skapa ett relevant register behövs uppgifter från en lång rad källor. Bara för att skapa en heltäckande medicinsk historia kan det krävas uppgifter från flera databaser som nödvändigtvis inte "pratar med varandra". Projektet att bygga ett heltäckande datasystem för vården har knappt börjat.

• Registreringen av personuppgifter som behövs för poängsättningen är – minst sagt – utmanande. Dataskyddsombudsmannen Reijo Aarnio säger i Uusi Suomi (10/4) att ärendet inte presenterats för dataskyddsombudsmannerns byrå "på det sätt som den nuvarande personuppgiftslagen förutsätter". I sin första kommmentar säger Aarnio också att THL inte heller utvärderat hur registret förhåller sig till EU:s dataskyddsdirektiv.

Forskningschef Timo Seppälä säger i HS-artikeln att man inte har för avsikt att informera den enskilda medborgaren om hens kapitationsersättning. Enligt honom har man övervägt detta, men funnit att det kan uppfattas som skuldbeläggande att få veta hur stora kostnader man beräknas förvålla. "Modellen i sig är offentlig, så var och en kan på basis av det bedöma sin egen kapitationsersättning", säger Seppälä.

Dataskyddsombudsman Aarnio låter sig inte nöjas med det. "Huvudregeln är att man har rätt att kontrollera uppgifter om sig själv, och det går inte att skapa ett generellt omfattande undantag till det. Minimikravet är en indirekt möjlighet till kontroll", säger han.

Om vi ska ha ett system där privata aktörer ska erbjuda vård måste vi gardera oss mot en huggsexa där någon tillåts roffa åt sig de friska och förväntat billiga kunderna. Kapitationsersättningen är ETT sätt att göra det.

Man kan ändå inte betrakta frågan enbart ur det makroperspektiv där personuppgifterna bara är statistiskt underlag för bedömning av kostnader. Man måste också beakta de krav bestämmelserna om persondata, EU:s datadirektiv och den enskilda medborgarens rätt till insyn ställer.

Vi har rätt att veta vilket pris man har satt på vårt huvud.