Kungliga Vetenskapsakademien var delaktig i en av 1950-talets största rättsskandaler i och med den så kallade Sellingaffären. Botanikprofessorn Olof Selling, som då var chef för Naturhistoriska riksmuseet, hamnade i en maktstrid där Akademien gjorde ett försök att få bort Selling genom att förklara honom sinnessjuk – helt utan grund.

Skandalen pågick under flera år och kom så småningom att belysa det föråldrade systemet. Liksom Svenska Akademien har Vetenskapsakademien sin grund i stadgar skrivna på 1700-talet.

Politiker fick upp ögonen för problematiken och tvingade Vetenskapsakademien till förändring, bland annat blev Naturhistoriska riksmuseet en egen myndighet, och miljövårdsfrågor kom sedermera att hanteras av Naturvårdsverket.

"De har inte behövt ändra på något eller behövt bry sig om förändrad offentlighetsprincip och förändrade regelverk kring jävsförhållanden. De har gjort som de har velat i alla år."
Thomas Kaiserfeld
professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet

Enligt Thomas Kaiserfeld, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, är den största skillnaden mellan akademierna att Vetenskapsakademien över åren genomgått stora förändringar, föryngrat och förnyat sig samt ändrat sina stadgar och sin relation till statsmakten. Svenska Akademien däremot har inte ändrat något sedan grundandet. Det anser han är häpnadsväckande.

– De har inte behövt ändra på något eller behövt bry sig om förändrad offentlighetsprincip och förändrade regelverk kring jävsförhållanden. De har gjort som de har velat i alla år. Det har säkert varit bra på många sätt men har nu till slut inneburit problem, säger Thomas Kaiserfeld.

Det här menar han kan ha bidragit till det som nu sker i Svenska Akademien – och han får medhåll av Henrik Björck, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

– Den sticker ut från andra akademier där det skett fortgående förändringar. Mitt intryck är att Svenska Akademien är avvikande, delvis för att de har så få ledamöter. Det blir ju friktioner när en organisation avpassad för ett kungligt envälde ska bevara legitimitet och trovärdighet i dagens samhälle, säger han.

"Det är en institution som har slitit sönder sig själv genom inre stridigheter. Här verkar det vara personstrider om inte särskilt upphöjda saker."
Henrik Björck
professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet

Stridigheterna har också påverkat förtroenden för Akademien kraftigt, där bland annat Nobelstiftelsen konstaterat att Nobelprisets anseende skadats. I lördags gick också över 200 författare ut och protesterade mot Svenska Akademiens agerande. Och just förtroendet är nödvändigt för Akademiens trovärdighet och legitimitet, säger Henrik Björck.

– Det är en institution som har slitit sönder sig själv genom inre stridigheter. Här verkar det vara personstrider om inte särskilt upphöjda saker.

Thomas Kaiserfeld tror att mycket nu hänger på hur snabb kungen är på att få till ändringar i stadgarna. Men också om den tillfällige ständige sekreteraren Anders Olsson kan locka tillbaka någon eller några av de avhoppade ledamöterna för att återställa en del av förtroendet.

– Det måste han nog prioritera högt, att han får tillbaka några stycken i alla fall inom ett halvår, nio månader. Annars tror jag Nobelstiftelsen måste fundera på i höst hur de ska göra med nästa års Nobelpris, säger han.

Henrik Björck är något mer optimistisk.

– Jag förstår inte hur man skulle kunna skaka fram något alternativ ur rockärmen om svenska Akademien imploderar på riktigt, vilket jag har svårt att tänka mig att den gör. Det är för mycket som står på spel, säger han.