”Det får inte bli så att små tvistefrågor gör att vi inte kan samarbeta”, säger Korsnäs nya kyrkoherde i VBL 17.4.

Om huruvida något är ett litet eller ett stort tvistefrö avgörs av vem som uttalar sig. Litet för en, stort för en annan.

För kyrkoherden i fråga är det faktum att han – när han presenterades i VBL 14.4 – sa att kvinnor inte bör vara präster en mindre sak. Ståndpunkten hindrar, dessbättre, inte honom från att samarbeta med kvinnliga präster i praktiken.

Men närmare hälften av de prästvigda i Finland drabbas personligen av ordvalet ”små tvistefrågor". 48 procent av Finlands präster är nämligen kvinnor; siffran är från 2017.

För de kvinnor som valt prästvigning på basen av en tro och övertygelse som inte skiljer från manliga prästers blir det här detsamma som att ifrågasättas i grunden av sin existens.


För de kvinnor som valt prästvigning på basen av en tro och övertygelse som inte skiljer från manliga prästers blir det här detsamma som att ifrågasättas i grunden av sin existens.
Än en gång – trettio år efter att kyrkolagen ändrades så att prästämbetet 1988 öppnades för kvinnor. Saken hade före det debatterats på kyrkomötet tre gånger: 1963, 1976 och 1984.

Korsnäsherden motiverar sin ståndpunkt med hänvisning till ospecificerade textpassager i Nya testamentet.

Den formulering i NT som mest frekvent använts som verbal ammunition mot kvinnopräster är Första Korintierbrevet 14:34. Där finns brevskrivaren Paulus kända/ökända ord om att kvinnorna ska tiga i församlingen.

Det betyder att kvinnor inte bör predika, säger kvinnoprästmotståndarna. Det betyder att kvinnorna på Paulus tid störde genom att prata under gudstjänsten, säger mer prosaiskt sinnade uttolkare.

I Paulus första brev till korintierna hittas också följande passage, som förklarar varför fromma kvinnor bör täcka huvudet. Samtidigt ger den en inblick i apostelns syn på de två könen.

"En man behöver ju inte ha något på huvudet, eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull.”

Dock fortsätter texten på ett sätt som – för den som vill – öppnar upp för en jämlikare tolkning:

”Och ändå: i Herren kan inte kvinnan tänkas utan mannen och inte heller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud."

Biskop Björn Vikström står för en pragmatisk kommentar i VBL. Det absolut viktigaste är att en kyrkoherde kan samarbeta med alla sina kollegor oavsett kön, säger Vikström. Den personliga åsikten väger ur kyrkans synvinkel mindre tungt. Ingen kan förmenas en åsikt.

Jo, vi har som kutym både inom politiken och inom kyrkan att man kan hänvisa till att något är en samvetsfråga. Vi har åsiktsfrihet och yttrandefrihet och den gäller alla. Men det bli smått schizofrent, ifall en person samtidigt säger att en viss ämbetsinnehavare, ifall allt stod rätt till, inte borde existera... men kom, kom, så ska vi samarbeta!

Församlingens överhuvud skulle alltså, på basen av ett eller några sammanträffanden med de berörda, förmå avgöra vem som har skilt sig på acceptabla grunder och vem som inte gjort det?


Biskop Vikström tycker uppenbarligen att Korsnäs nya kyrkoherdes andra kontroversiella uttalande är mer problematiskt. Korsnäsherden säger i VBL 14.4 att han inte per automatik kommer att viga frånskilda. Det ska i stället avgöras från fall till fall.

Församlingens överhuvud skulle alltså inför vigseln, på basen av ett eller några sammanträffanden med de berörda, förmå avgöra vem som har skilt sig på acceptabla grunder och vem som inte gjort det? Eller skulle processen, för att bli rättvis, också inkludera intervjuer med det tilltänkta brudparets familj och bekanta?

Hur ett äkta par verkligen har det, när ingen annan ser, ingen annan hör, är ofta förborgat för nästan alla andra.

Att slutgiltigt misslyckas i sin närmaste relation är sorgligt, traumatiskt eller något ännu värre. Det därpå följande steget, skilsmässan, är (nästan) alltid en mycket upprivande och tung process.

Att personer som efter det vågar tro och satsa på ett nytt förhållande och vill befästa det genom en kyrklig vigsel skulle granskas med argusögon av kyrkoherden verkar omänskligt.

I Första Korintierbrevet, citerat ovan, ingår för övrigt också den text som brukar kallas "Kärlekens lov" och ofta läses vid vigslar:

”Om jag talar alla språk, både i himlen och på jorden, men inte har kärlek till andra människor, så är jag med mina tomma ord bara en pratmakare (...). När allt annat går under finns tre saker ändå kvar - tron, hoppet och kärleken – men störst av dem är kärleken."