Tillsammans med SDP:s tidigare partisekreterare Mikael Jungner styrde dessa herrar totalt den mediala politiska agendan för några dagar.
Först lämnade Harkimo Samlingspartiet och sedan lanserade han en ny politisk satsning, "Rörelse Nu" (Liike Nyt), med målsättning att förnya sättet som politik görs på i Finland.
Enligt Harkimo är folk är besvikna på politiken och på partier, eftersom beslut kan fattas inom en liten inre krets och man ges inte möjlighet att påverka saker som berör en själv. Han säger att gamla politiska ideologier och intressegruppstänkande lamslagit den politiska beslutsprocessen.
Jämfört med den privata sektorn är beslutsgången inom den offentliga sektorn trög och ingenting händer.
Med ”Rörelse Nu” vill han skapa en plattform för påverkan och bättre beslut.
Harkimo har kritiserat den sittande regeringen under ledning av statsminister Juha Sipilä (C) för att inte basera beslut på fakta och för att driva snäva gruppers intressen. Han har bland annat meddelat att han inte kommer att rösta för den pågående reformen av Finlands vårdsystem.
Faktum är att Harkimo det senaste året inte deltagit i den samlingspartistiska riksdagsgruppens möten. Och då är det givetvis svårt att få sin röst hörd ifall ambitionen är att påverka innehållet i politiken och samhällsutvecklingen.
Från sina tidigare engagemang är Harkimo van att bestämma och verkställa beslut i snabb takt. Som vanlig riksdagsledamot utan tunga uppdrag har kanske Harkimo upplevt att ingen velat lyssna på honom och att vägen mellan initiativ och förverkligande varit väldigt lång.
Och kanske han i början försökte sitta med på möten för att påverka. Men det gäller ju att få någon med sig också. Politik är ett lagarbete såväl inom det egna partiet som mellan de partierna.
Mot den bakgrunden är det kanske inte så underligt att frustrationen tagit över, en frustration som tagit sig i uttryck i hård kritik av det egna partiets politiska beslut och sättet att leda partiet.
Ideologiskt har ”Rörelse Nu” presenterat sig som ett liberalt världsomfamnande parti som erbjuder något åt alla och en var. Det är högst troligt ett medvetet strategiskt val, åtminstone om man ser hur de europeiska förebilderna positionerat sig.
Den franska ”EN Marche!”-rörelsen lyfte Emmanuel Macron till president och blev största grupperingen i parlamentet. Den italienska komikern Beppe Grillos ”Femstjärnerörelse” erövrade en tredjedel av parlamentsplatserna i det senaste valet. I Spanien är ”Podemos” nu den tredje största gruppen i parlamentet, och i Grekland har ”Syriza” utvecklats från en rörelse på vänsterkanten till det ledande partiet.
Trots att rörelserna börjat som utomparlamentariska rörelser, är det ändå bra att komma ihåg att också dessa rörelser skaffat sig en plattform i det nationella parlamentet för att få sin röst hörd.
Med ”Rörelse Nu” vill han skapa en plattform för påverkan och bättre beslut.
Det betyder att man bör delta i allmänna val för att kunna bli vald. Till det behövs en fungerande administration och ett ledarskap som håller ihop det hela. Det krävs dessutom en hel del fotarbete för att bygga upp allt detta. Dessutom ska det finansieras.
Därför kan man fråga sig på vilket sätt en rörelse i slutändan skiljer sig från ett vanligt parti eftersom spelreglerna och lagbundenheterna är de samma för bägge.
Det goda är givetvis det faktum att Finland är en fri demokrati där alla som vill också har möjlighet att pröva sina vingar även vad nya politiska projekt beträffar. Sedan är det en annan sak hur länge nätdebatter och omröstningar på nätet orkar engagera folk.
Samtidigt gör elaka tungor gällande att vi nu ser några soloåkande personer som inte kunnat hävda sig som lagarbetare och därför startar eget.
Ser man på orsakerna till varför rörelserna i Europa varit framgångsrika, så har det i första hand baserat sig på att missnöjet med de ledande etablerade partierna varit stort.
Också hos oss finns det ett utbrett missnöje med regeringens politik, samtidigt som många av Sannfinländarnas tidigare anhängare söker ett nytt hem.
För att en ny rörelse ska kunna etablera sig krävs alltså att medborgarna vänder något eller några av de etablerade partierna ryggen.
Ser vi på situationen i Finland har oppositionspartiet SDP klarat sig bra i opinionsmätningarna liksom Samlingspartiet av regeringspartierna. Däremot har Centern haft det motigare, för att inte tala om De Blå.
Av övriga oppositionspartier har De Gröna tappat farten medan Vänsterförbundet och Sannfinländarna någorlunda stabilt hållit positionerna.
Kombinerat med de framgångar dylika rörelser haft i andra europeiska länder och den oron som finns också inom det finländska politiska fältet, så är det väl nu eller aldrig man ska slå till.
Timo Soini lyckades slå igenom med sin populistiska och invandringskritiska programförklaring, nu är enbart ruinerna kvar.
Återstår så att se hur Harkimo och hans gäng kommer att profilera sig för att slå igenom. Lätt blir det inte.
Någon större ideologisk glöd går nämligen inte att skönja, däremot ett behov av att vara i rampljuset.