Men då Kaj Turunen väljer att lämna Blå framtids riksdagsgrupp för att gå över till Samlingspartiets är det mer än anmärkningsvärt – trots att övergången sker mellan två regeringspartier och inte rubbar regeringens knappa majoritet.
Relationerna mellan de tre i regeringen; Centern, Samlingspartiet och Blå framtid, har trots att man lyckas visa en någorlunda enig fasad, verkat allt mer ansträngda ju närmare det blivit till riksdagsvalet om ganska exakt ett år.
Regeringen är som ett strävsamt par som håller samman så länge barnen bor hemma. För regeringen Sipilä heter barnen Vårdreform och Landskapsreform.
Äktenskap ingås mellan två parter, och i regeringen Sipilä är Blå framtid med som välavlönad gisslan för att reformerna ska kunna drivas igenom.
Fram till Sannfinländarnas partikongress i juni 2017 hade regeringen den fulla legitimitet som majoriteten på 124 mandat bjöd på. Sedan kom kongressen, splittringen och den famösa ombildningen av regeringen där Sannfinländarnas fem ministrar fortsatte som inget hänt trots att de företrädde en avhoppargrupp som inte representerade något parti.
Sannfinländarna tog sig till regeringen med stöd av att de i riksdagsvalet 2015 fick 17,7 procent av rösterna. Blå framtids 18 riksdagsledamöter har inte månad efter månad, opinionsmätning efter opinionsmätning lyckats få mer två procent av understödet, snarare har de legat kring 1,5 procent.
Avhoppet har pyrt i enskilda samtal mellan honom själv och Samlingspartiet sedan februari, varför man ju måste fråga sig "varför just nu?".
Med ett riksdagsval som närmar sig med vindens hastighet växer paniken hos de av de 18 som vill bli omvalda. Man ska inte vara mycket till spågubbe eller -gumma för att se att De blå på sin höjd kan få in en handfull ledamöter, och detta förutsatt att gamle hövdingen Soini ställer upp för omval och kanske drar med sig någon till.
Kaj Turunen gjorde väl ifrån sig i riksdagsvalet 2015 och fick nästan 7.000 röster i Sydöstra Finlands valkrets. Nyslottsbon Turunen är företagare med ett ekonomitänk som ligger Samlingspartiet nära.
Turunen hoppar från ett smältande isflak till vad han hoppas ska vara torra land då han söker sig till Samlingspartiet, och välkomnas av ett parti som haft svårt att hävda sig just i Nyslott. Hur hans avhopp tas emot av väljarna får vi se i april 2019.
Turunens avhopp tar fram det teatraliska i politiken. Avhoppet har pyrt i enskilda samtal mellan honom själv och Samlingspartiet sedan februari, varför man ju måste fråga sig "varför just nu?".
För Samlingspartiet var det en lyckträff att ha Turunen som ett äss i ärmen efter förra veckans debacle då den högprofilerade populisten Harry "Hjallis" Harkimo meddelade att han lämnar partiets riksdagsgrupp, startar en ny politisk rörelse och kritiserade ordförande Orpo för toppstyrning.
Nu inte bara återställde man antalet ledamöter i riksdagsgruppen utan lyckades rikta uppmärksamheten ifrån Harkimo och kunde låta Kaj Turunen prisa Petteri Orpo som en "lyssnande" partiordförande.
Teatern fortsatte med ett hätskt angrepp från Blå framtids ordförande Sampo Terho som anklagade Samlingspartiet att konspirera genom att fiska avhoppare och sträva till att fälla reformen och lägga skulden på De blå.
Sampo Terhos upprördhet över ETT avhopp är patetisk då han själv leder en grupp som 20 man stark (två ledamöter ångrade sitt uttåg) hoppade av den riksdagsgrupp de invalts i.
Turunens avhopp är långt ifrån det första i riksdagen, om än kanske lite speciellt då han med serien Sannf– De Blå – Saml kan beskrivas som trestegshoppare.
Samlingspartiets belåtenhet är också lätt att förstå. Men några stilpoäng får avhoppet inte.
Turunen själv "gjorde slut med ett textmeddelande" då han informerade sina gruppmedlemmar med ett kort meddelande på Whatsapp, och Samlingspartiets ledning höll sina regeringskolleger okunniga om avhoppet tills det var ett faktum. Statsminister Sipilä fick budet per telefon då han besökte Vasa i tisdags.
Kommer detta att fälla regeringen? Det är i händerna på Blå framtid. Om De blå drar sin mats ur skolan och lämnar regeringen faller den. Så mycket som står på spel för de andra parterna kan Blå framtid rentav utverka påtryckningar för att stanna kvar. Frågan är om Soini et Co vill avstå från ministersförmånerna mot ett nyval som knappast ger dem några fördelar.
Hur som helst är teatern kring Turunens avhopp symptom på ett osunt politiskt klimat och bränsle för ökat politikerförakt.
Och nej, Turunen lär inte bli den sista som hoppar av Blå framtid.