Det tog fem timmar för Theresa May att sälja in det 585 sidor långa utträdesavtalet med EU till sina regeringskollegor på onsdagen. Men det blev ingen lång andningspaus för premiärministern. Under torsdagsmorgonen kom beskedet att självaste brexitministern lämnar.

"Jag beklagar att jag, efter kabinettsmötet i går om brexitavtalet, måste välja att avgå", skriver Dominic Raab i ett brev till May.

Han anger två huvudanledningar till sitt missnöje. Dels anser han att avtalet för Nordirland utgör ett allvarligt hot mot Storbritanniens integritet. Dels hävdar han att överenskommelsen om en så kallad "backstop", som syftar till att förhindra en hård gräns mellan Irland och Nordirland, i praktiken ger EU veto över Storbritanniens möjligheter till utträde.


Som brexitminister har Raab själv varit inblandad i att ta fram avtalsutkastet.

"Du förtjänar en brexitminister som med övertygelse kan föra talan för det avtal som du förespråkar. Jag kan enbart beklaga att den personen inte är jag", avrundar han brevet.

Raab är den andra brexitministern som avgår i år. Hans företrädare David Davis hoppade av efter missnöje med den så kallade Chequers-planen, där Theresa Mays medelväg mellan en mjuk och hård brexit formulerades.

Under förmiddagen meddelade även arbetsmarknadsminister Esther McVey att hon hoppar av regeringen. "Avtalet som du presenterade för regeringen i går är inte förenligt med resultatet i folkomröstningen", skriver hon i ett brev till May, med syfte på den omröstning 2016 där lämna-sidan vann en knapp seger. Även Shailesh Vara, en av Theresa Mays ministrar för Nordirland, och assisterande brexitminister Suella Braverman avgår av missnöje med avtalsutkastet.

Oppositionspartiet Labour passar på att vrida om kniven.

– Regeringen faller isär framför våra ögon när brexitministern för andra gången har vägrat stödja premiärministerns plan, säger Jon Trickett, parlamentsledamot för Labour.

– Theresa May har ingen auktoritet kvar och är uppenbarligen inte kapabel att få fram ett brexitavtal som ens stöds av hennes egen regering, ännu mindre av parlamentet eller det brittiska folket.


Kort efter de tunga beskeden var det dags för Theresa May att presentera avtalsutkastet inför parlamentet, där en röststark grupp i hennes eget parti är svurna fiender till hennes brexitstrategi. Men May står på sig.

– Vad vi kom överens om var inte det slutgiltiga avtalet. Det var ett utkast som ska se till att det blir ett smidigt utträde ur EU, säger hon.

– Jag påstår inte att det har varit en bekväm resa eller att vi eller EU är nöjda med alla delar av avtalet, fortsätter May, och tillägger:

– Vi kan välja ett dåligt avtal, vi kan välja att lämna EU utan ett avtal eller vi kan välja att försöka få till ett bra avtal. Jag väljer ett bra avtal.

Parlamentet måste ta ställning till avtalet innan Storbritanniens utträde den 29 mars. En omröstning väntas äga rum i mitten av december.

Det är centralt för premiärministern att få med sig det nordirländska unionistpartiet DUP, som Konservativa partiet lutar sig mot för sin knappa majoritet i parlamentet.

DUP:s ledare Arlene Foster säger att hon har haft ett "uppriktigt möte" med May under onsdagskvällen. "Hon är fullt medveten om vår ståndpunkt och våra åsikter", twittrar Foster efter mötet, som varade i nästan en timme.


Avhoppet och kritiken till trots så har Theresa Mays brexitöverenskommelse en realistisk chans att klara sig genom parlamentet. Det tror Nicholas Aylott, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola.

– Det är möjligt att delar av det konservativa partiet revolterar mot avtalet och att DUP (det nordirländska partiet) och Labours ledning också gör det. Men det finns ändå en chans att tillräckligt många konservativa ledamöter och ledamöter från Labour föredrar Mays avtal och röstar för förslaget ändå. Detta förutsatt att tillräckligt många tror att alternativet till denna överenskommelse är inget avtal alls.

Vad är det de opponerar sig mot?

– Framför allt två saker. Det ena är att Nordirland, eventuellt, kommer att behandlas på ett annat sätt än övriga landet. Men framför allt för att de befarar att landet kommer att bli kvar i en tullunion med EU ganska länge, för att undvika en hård gräns mellan republiken Irland och Nordirland, samtidigt som de inte har möjlighet att förhandla fram egna handelsavtal.

Britternas väg in och ut ur EU

  • 1 januari 1973: Storbritannien – samt Danmark och Irland – blir medlemmar i dåvarande EG.
  • 5 juni 1975: 67 procent av britterna röstar för att stanna kvar i EG i en folkomröstning.
  • 23 januari 2013: Premiärminister David Cameron lovar att hålla en ny folkomröstning om fortsatt EU-medlemskap, sedan landet först försökt förhandla om sin relation till unionen.
  • 23 juni 2016: 52 procent av britterna röstar för att lämna EU i en folkomröstning. Som följd av resultatet lämnar Cameron sitt jobb och ersätts av dåvarande inrikesministern Theresa May.
  • 29 mars 2017: Premiärminister May meddelar formellt att Storbritannien åberopar Lissabonfördragets utträdesparagraf, artikel 50.
  • 19 juni 2017: De första utträdesförhandlingarna mellan EU och Storbritannien inleds i Bryssel.
  • 14 november 2018: Storbritanniens regering säger sig acceptera det utkast till utträdesavtal som tagits fram av förhandlarna.
  • 29 mars 2019: Storbritannien tänker formellt lämna EU, oavsett om utträdesavtalet godkänts eller inte.
  • 30 mars 2019: Om ett godkänt avtal finns på plats inleds en övergångsperiod för att möjliggöra ett så smidigt utträde som möjligt. Samtidigt kan formella förhandlingar inledas om framtida relation och handelsavtal mellan EU och Storbritannien.
  • 31 december 2020: Övergångsperioden löper ut, såvida inte förhandlingarna om framtida relation ännu inte är klara.