I gryningen den 3 juni började soldater avancera mot folkmassan framför militärens högkvarter i Khartum.

I veckor hade demonstranter ockuperat platsen för att sätta tryck på den styrande militärjuntan. Förhandlingar mellan proteströrelsen och militären hade gått i stå sedan de misslyckats med att komma överens om hur landet ska styras fram till nästa val. Demonstranterna insisterade på en civil, teknokratisk regering, medan militären ville behålla sin majoritet.

Nu besköts aktivisterna med skarp ammunition. Bilderna som sipprade ut ur landet visade ohyggliga scener.

120 människor dödades, enligt en läkarorganisation som står bakom proteströrelsen. Flera av liken dumpades i floden Nilen. Otaliga kvinnor våldtogs. Deras underkläder skickades triumferande runt mellan soldaterna som troféer, enligt flera vittnesmål.

Internet nere

Sedan tystnade Twittertrådarna och Facebookflödena.

Samma dag som fredliga demonstranter besköts i Khartum, släcktes mobilnätet ned i Sudan. En vecka därpå gick militärjuntan ännu längre – i stort sett all möjlighet till internetuppkoppling försvann i hela landet.

Så har det sett ut sedan dess.

För organisationen Netblocks, som bevakar demokrati och frihet på internet, är det hela förbluffande. Organisationen hävdar att myndigheternas tillslag innebar en "nära total" nedstängning av Sudans kontakt med omvärlden – ett ovanligt drag även för de mest hårdföra diktaturer. 

Nedstängningen är förödande för proteströrelsen, säger människorättsutredaren Manar Idriss, som forskar om Sudan för SOAS-universitetet i London.

– Det är på en enorm skala, jag har aldrig sett något liknande. Internet är dagens öron och ögon, det internationella samfundet måste sätta press på militärrådet att återställa internet. Annars ökar risken för att människorättsvidriga övergrepp tillåts fortlöpa med straffrihet.

Skräckmilis

De paramilitära styrkorna som sköt mot demonstranter den 3 juni, Rapid Support Forces (RSF), belägrar Khartum. Det gör deras ledare, militärrådets vice ledare Mohamed Hamdan "Hemeti" Dagalo, till landets kanske mäktigaste man.

Hemeti besitter ett ohyggligt våldskapital. Han var en av ledarna för den fruktade Janjawidmilisen, bestående av arabiska klanmän som sedan 2003 slåss mot rebeller i den krigstyngda regionen Darfur i västra Sudan. De har där gjort sig ökända genom att döda, våldta och plundra.

– Regeringen lovade vid en tidpunkt att avväpna Janjawidmilisen, men så har det inte blivit. I stället har styrkorna formaliserats och tagit vägen åt olika håll, flera av dem strider för den saudiskledda koalitionen i Jemen. Andra integrerades i militären. Många av de som gjort sig skyldiga till fruktansvärda brott i Darfur är nu en del av RSF, säger Johan Brosché, docent och forskare i freds- och konfliktkunskap vid Uppsala universitet.

Konflikten i Darfur har enligt FN skördat minst 300 000 liv. Den numera avsatte presidenten Omar al-Bashir har länge varit efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten.

Men avstånden är långa i Afrikas tredje största land, och makten och stabiliteten koncentrerad till huvudstaden. För många i Khartum betraktas konflikten i Darfur som perifer, säger Manar Idriss.

– Långt ifrån alla visste vilka övergrepp Hemeti har gjort sig skyldig till där. Omfånget av den massaker som inträffade den 3 juni kom som en chock för aktivisterna i Khartum. För dem är det sådant som händer i andra områden i landet, inte i huvudstaden. Under attacken sade vissa soldater ur RSF: "Nu kommer Darfur till er", enligt vissa aktivister jag har pratat med.

Påminner om Darfur

Framtiden är oviss för Sudan, och bristen på information inifrån landet gör frågetecknen många. Flera fruktar nya massakrer på fredliga demonstranter och civila, medan andra varnar för en konflikt mellan olika fragment inom armén.

En maktkamp mellan militären och RFS-milisen, vars ledare Hemeti tycks ha siktet inställt på presidentposten, riskerar att eskalera mycket fort och utvecklas till ett inbördeskrig, enligt Johan Brosché.

Men allt tyder på att proteströrelsen lever. I avsaknad av kanaler som Whatsapp och Twitter har den tvingats organiserat sig på nya sätt. De aktivister som Manar Idriss talat med berättar hur bostadskvarter har organiserat sig i små nätverk. Andra använder SMS-grupper.

Manifestationer sker alltjämt, numer på kvällarna.

– De jag har lyckats tala med säger att de har kommit till en punkt där det inte finns någon återvändo. De måste fortsätta att sätta tryck på makten, säger hon.