När Nobelpriset i litteratur offentliggörs brukar det inte dröja mer än några minuter innan reaktionerna kommer, dels inifrån den litterära världen, från kritiker, förläggare, författare och översättare som intervjuas eller uttalar sig på sociala medier, men också från läsare i stort.
En vanlig reaktion från de senare är "nu har de ännu en gång lyckats ge priset till en författare som jag aldrig hört talas om." Reaktionen är intressant, för när man ger sig på att försöka tolka den drar den åt flera håll samtidigt: dels röjer den något slags harm över att just min litterära smak förminskas och förbises, ett slags självupptagenhet eller självtillräcklighet, dels röjer den att människor faktiskt vill känna sig inkluderade i en gemenskap kring litteraturen, vilket är något helt annat och berättar något väsentligt om en av litteraturens funktioner.
Reaktionen blottlägger också att det råder en brist på kännedom om vad litteratur är. Det vi kallar litteratur är inte något homogent. Det är ett varierande, mångskiftande fält, ett ekosystem, där allt från mainstreamlitteratur och deckare till poesi ryms med, trots att dessa genrer – givet att de har vissa likheter, främst att texterna finns mellan pärmar och låter sig läsas – uppstått ur så olika drivkrafter och har så olika verkningar i världen att de egentligen borde ha olika benämningar.
Varför kommer inte liknande reaktioner från majoritetssamhället när pris i fysik eller medicin meddelas: "Jag har aldrig hört talas om den här forskaren, borde inte priset ha gått till någon annan?" (Vem?) Antagligen för att det anses självklart att vetenskaplig forskning är så avancerad och specialiserad att folk utanför fältet inte kan ha de kunskaper som krävs, man accepterar så att säga sin exkludering. En del är förstås så intresserade av vad som händer inom naturvetenskaplig forskning att de prenumererar på vetenskapliga tidskrifter, plöjer avancerade böcker och loggar in på Nasa:s webbsida var och varannan dag.
Men de som arbetar med den mer utmanande litteraturen har mycket mer gemensamt med forskare än man kanske kunde tro. Och människor som har ett stort intresse för litteratur som konstform – vilket är något annat än att helt enkelt läsa en bok då och då – navigerar på liknande sätt som människor med ett stort intresse för fysik: de prenumererar på litterära tidskrifter, de går till biblioteket och rotar djupare och informerar sig med hjälp av bibliotekarierna, de går till välsorterade, ofta mindre bokhandlar som inte bara serverar det storsäljande och kommersiella utan har koll på vad som händer inom fältet som helhet, vad som kommer ut på mindre förlag som allt oftare tar hand om den ambitiösa litteraturen, och så vidare. För dem är en Nobelpristagare i litteratur mer sällan ett helt nytt namn.
Att människor som inte har ett djupare intresse för litteratur som konstform inte har hört talas om årets Nobelpristagare är däremot inte konstigt alls. Men det fantastiska med Nobelpriset i litteratur är att författare som hittills bara varit kända i den litterära världen i ett slag når ut till bokläsare i stort, som på ett enkelt sätt, utan att behöva gräva sönder fingrarna, finner den aktuella författaren överallt, hur lätt som helst.
Som författaren Maria Küchen skriver i en kommentar på Facebook: "Om jag bara brydde mig om författare jag redan hade hört talas om så skulle jag inte ha brytt mig om en enda författare någonsin."
De flesta författare är faktiskt okända. Men det är liksom inte författarnas eller de prisbelönta böckernas eller priskommittéernas fel, det är ingen annans fel heller egentligen: det är bara att låta sig inkluderas, gå ut och låna eller köpa böckerna och tillåta sig att sträcka sig efter och upptäcka något nytt. För när vi verkligen läser (söker) är det inte bara läser vi gör. För att citera årets Nobelpristagare Louise Glück, i översättning av Jonas Brun:
Vill du veta vad jag gör om dagarna? / Jag låtsas rensa ogräs ur gräsmattan / framför huset. Du borde förstå att det / inte är att rensa ogräs jag gör, när jag står på knä och drar / klöverhärvor ur blomsterrabatterna: faktum är / att jag söker efter hopp, efter ett tecken / på att mitt liv kommer att ändras, /---/
Ulrika Nielsen är författare och redaktör på Ellips förlag