"Jag har vägrat äta och jag har velat dö" – en essä om hur kroppshets förstör ungas liv

Skrivtävlingen “Text” samlade över hundra bidrag från unga i Österbotten. Inom den kommande månaden kommer vi därför publicera några texter som alla samlas under samma tema – prestationskrav. 

Nästa på tur är Sophie Lindfors, 24 år från Esse, med en text om kroppshets och dess farliga natur som föds ur samhällets normer.


Jag har vägrat äta och jag har velat dö – hur mycket kan samhället påverka en ung människa?

Häromdagen hittade jag ett flera år gammalt anteckningshäfte. Det var från 2010, alltså när jag var fjorton år gammal, och det var fyllt med siffror som berättade om olika snabba och långa löprundor. Sprungna varje dag flera veckor i sträck. Jag har aldrig varit någon löpare och jag sprang inte för att jag njöt av det eller tyckte det var roligt, eller ens för att jag ville utvecklas inom idrotten och se om kanske löpning är min grej eller om jag borde fortsätta med att hålla mig enbart till hästar. Istället sprang jag för att jag hade ätit för mycket sockrad müsli eller för att jag hade ätit två chokladstänger istället för en halv eller ingen eller för att jag hade haft plättkalas med familjen. Jag sprang och sprang tills det kändes som att benen inte längre skulle bära mig, tills hjärtat skulle explodera, tills pulsklockan jag tvunget skulle ha på mig visade högre och högre puls för det betydde mer och bättre förbränning, vilket i sin tur skulle leda till ett smalare, gladare, hälsosammare, snällare, bättre och framförallt lyckligare jag. Trodde jag.

Några år före dessa anteckningar, när jag var runt elva, skrev jag i min dagbok att jag inte längre ville leva för att jag var så tjock. När jag var femton var jag tvungen att  besöka polikliniken för ätstörningar med mina föräldrar för att jag vägrade äta (och samtidigt prydde jag insidan av garderobsdörren med utklippta bilder av smala, "perfekta" kroppar jag hittade på webbsidan tumblr när jag jagade #thinspo*. Dessa bilder var min motivation till att äta lite mindre, springa lite snabbare och träna lite oftare). Vid sjutton års ålder tog jag hjälp av en personlig tränare som gjorde ett högintensivt  träningsprogram till mig för att jag fortfarande tyckte att jag inte var tillräckligt smal och jag aktade mig för att äta frukter eftersom de ju tydligen var fyllda med det värsta man kunde få i sig här i livet: kolhydrater och socker. Trots min rädsla för att vara tjock pendlade jag mycket i vikt eftersom jag hade perioder när jag åt allt jag såg för att jag i andra perioder begränsade mitt matintag så enormt, så när jag var aderton hade jag en online-coach som under tre månader hjälpte mig gå ner i vikt igen. Jag förklädde köpet av tjänsten som viljan att "bli starkare på gymmet" och "bli mer hälsosam", men i själva verket fanns det ingen annan vilja än den att göra min kropp så liten som möjligt. Under dessa tre månader åt jag ingenting som avvek från kostschemat, där det stod exakt mängd för varje måltid, med alla de rätta kalorisnåla proteinkällorna, långsamma kolhydratskällorna och hälsosamma fetterna. Jag var en helt vanlig adertonåring utan några som helst allergier som gick i skolan och borde ha haft tusen andra saker att fokusera på istället för att lägga all min energi på att äta enligt ett strikt schema. Jag kan berätta om hundratals fler exempel på hur min ätstörning UNS (ätstörning utan närmare specifikation; jag fick aldrig en diagnos eftersom jag aldrig gick tillräckligt mycket ner i vikt för att diagnostiseras med anorexi, jag kastade inte upp maten så jag hade inte bulimi, och ortorexi var och är fortfarande ett så nytt begrepp att jag inte tror att man kan ens bli diagnostiserad med det) styrde mitt liv, men bilden är väl rätt klar. 

Min historia är inte på något sätt unik och tyvärr finns det alltför många, unga som gamla, som antagligen kommer att känna igen sig i det här. Kanske man har genomgått samma sak själv eller går igenom det nu, eller kanske man har ett syskon eller en vän eller bekant som är instängd i den här bubblan, där allt som existerar är träning och mat, eller i många fall bristen på mat. Ingen vila, knappt något socialt umgänge (och umgås man med någon är man bara trött och sur eftersom man inte har tillräckligt med energi och för att det dessutom högst antagligen förstör ens tränings- eller kostplaner) och allt annat än en ångestfri vardag. 

Vad är det då som gör att vi är så många som känner att vi måste se ut på ett visst sätt och ha en viss kroppstyp för att vara bra nog? Vad är det som får oss att hoppa på och av olika dieter, svälta oss till den grad att vi ibland plötsligt svimmar i skolan eller jobbet, springa timmar på löpbandet eller i skogen tills benen inte längre bär, träna två gånger om dagen varje dag varje vecka varje år, säga nej till middagar med vänner och tårtbitar på födelsedagar?

Väg så här mycket så att du enligt ditt BMI är hälsosam, träna dig till den här underbart putiga rumpan men gör inte de här övningarna för då blir du musklig som en man och ingen vill väl ha en manlig flickvän, ät godis men bara ibland och bara mörk choklad och i lagom mängd och veganskt och sockerfritt ska det vara och naturgodis ska vi tacka gudarna för, så här får du en platt mage på fyra dagar, det är lätt och det går snabbt, ingen vill väl ha en mage som putar ut och som korvar sig när man sitter ner, få bukt med godisätandet tack vare den nya supermetoden, gå ner fem kilo på två veckor med de här enkla knepen, här är korsetten du ska bära för att tajta till midjan och här är korsetten du svettas extra mycket med när du tränar för alla vet ju att det betyder extra förbränning, det är ju det som räknas och här är den vibrerande plattan du ska stå på för att svettas bort fett när du står och inte gör någonting alls och med den här supermaskinen tränar du alla muskelgrupper på samma gång och det tar endast tre minuter, drick gröna smoothies och juice-detoxa och prova fem två dieten och lchf och cambridge och viktväktarna och helst allt på en gång för att alldeles säkert få synliga resultat och hej var inte så trött och uppgiven hela tiden, du måste bara kämpa lite, det är jobbigt och tungt och hemskt och det tar all din energi men det kommer åtminstone vara värt det!!! (Det är det inte.)

Tänker man efter är det väl inte så himla konstigt ändå.

Det är konton på Instagram som förespråkar ortorektiskt beteende förklätt som hälsa och fitness och self-care och det är photoshoppade bilder i tidningarna i butikshyllan och änglar som visar upp underkläder och inte tillåter modeller med andra kroppstyper att visa upp samma outfits. Det är skyltdockorna i affärerna som alla har samma smala modell och det är  kommentarerna på fikapausen: "Åh jag borde verkligen inte ta en bulle idag för jag åt en halv påse godis igår" eller "Vilken otrolig självdisciplin du har som inte tar någon kakbit, det skulle jag aldrig klara"  eller "Nej tack, jag tänker på vikten". Det är viktminskningsprogrammen på teven och reklamerna om att inte banta ensam (men det är ju klart man ska banta, fast gör det bara inte själv) på stora skärmen mitt i trafiken.

Man kommer inte undan även fast man som jag nu för tiden aktivt försöker undvika den - kroppshetsen finns överallt.

Jag är en av de som har tagit samhällets alla krav på hur man ska se ut och träna och äta och leva på så stort allvar att det många stunder har varit det viktigaste i livet. Jag har nästan hela mitt liv sett min kropp som ett projekt, något som ständigt behöver förändras och förbättras. Ibland tänker jag att jag får skylla mig själv som har låtit mig påverkas till den grad jag har, men oftast förstår jag att det inte är mitt fel. Jag föddes ju faktiskt inte så här; det är samhället som har format mig till att tänka att jag inte duger eller kommer att vara omtyckt om jag inte ser ut på ett visst sätt. När jag var yngre fanns det inga människor i tidningarna som var tjocka eller hade celluliter eller vars mage var större än deras rumpa eller hade små bröst trots att de var stora och långa. Artisterna man lyssnade på, skådespelarna i filmerna man tittade på (de tecknade likväl som de verkliga), samt modellerna som visade upp kläderna i klädkatalogen hade alla en kropp som inte liknar min det minsta. Det är klart att man blir hjärntvättad till att man inte duger som man är ifall man ser annorlunda ut än precis allt det som visas runtomkring en.

Jag må ha ägnat en alltför stor del av mitt liv till att försöka tillfredsställa samhället (och mig själv som jag såg på mig genom samhällets ögon) men jag är ändå en av de som har tur - jag lever fortfarande, trots att mitt elvaåriga jag inte ville leva ifall jag inte hade samma kropp som Britney Spears eller Christina Aguilera. Min kropp är frisk, jag har mens regelbundet (mensen är en av de många saker som påverkas av att man går kraftigt ner i vikt och äter för lite) och jag kan tala med (utvalda) personer som jag sedan får hjälp av för att tysta ner rösterna i huvudet när de säger åt mig att jag har ätit för mycket choklad eller tränat för lite. Jag har inte vägt mig på snart tre år och vill en doktor veta min vikt ber jag hen att inte säga den högt för jag vet att det inte skulle vara helt oproblematiskt att höra de siffrorna som nu antagligen är de som jag hela mitt liv försökt undvika och jag vill inte riskera att stänga in mig i bubblan igen.

Det skrämmer mig att tänka på alla de som inte hade samma tur som jag. Alla de som aldrig fick avskakat pressen från samhället från sina axlar så till den grad att de har kunnat se det fina i livet igen istället för det elände som ätstörningar, eller ätstört beteende, har med sig. De vars kroppar gav upp. För vad? För att vi lever i ett samhälle som är så stört att det ännu inte har till fullo accepterat att varenda jävla kropp räknas och är lika fantastisk som den den står bredvid.

Visst håller det på att ändras, men fortfarande finns det mycket att jobba på för att undvika att dagens elvaåringar har samma tankar som jag hade för tretton år sedan. Tidningarna har till stor del samma innehåll nu som då (senast idag såg jag en headline på en "hälsotidning" som löd "Äter, tränar och lever du rätt?" - ursäkta mig men finns det ETT rätt sätt att äta, träna och leva och kan du verkligen avgöra det med något så generellt som ett inslag i en tidning?), ketodieten är större än någonsin och på Instagram får jag fortfarande reklam om den där armadis korsetten. Det gör mig så hemskt trött och ledsen varje gång jag inser att vi till stor del stampar på samma ställe som för tio år sedan.

Därför är det så oerhört viktigt att vi alla tar vårt ansvar för det är ju vi som är samhället. Haka inte på nästa trendiga diet bara för att du tänker att du borde gå ner i vikt, klä dig i det som är skönt och sitter bra på din kropp, tala inte nedvärderande om din egen kropp varken framför dina barn eller framför spegeln, skippa den där avundsjuka kommentaren om hur din kompis kropp en vecka efter förlossningen enligt dig ser bättre ut än din gjorde, SLÄNG VÅGEN, ladda upp den där bilden där man kan se din helt vanliga avslappnade kropp istället för den där du håller andan och poserar och förstå att du och din kropp är fantastiska oavsett om du väger ett eller tio eller femtio kilo mera än grannen. Tänk på allt din kropp gör för dig istället för hur den ser ut.

När mina barn är fjorton vill jag att vi ska leva i ett sådant samhälle att de tänker på precis allt annat än hur många kalorier som kan förbrännas under en timme eller vilken grönsak som innehåller minst energi. Om de vill sporta ska det vara för att det är roligt och får dem att må bra och inte för att det är ett försök till att passa in i en form som inte är gjord för deras kropp. Jag vill att de ska få se ut så som de är menade att se ut utan att de kritiseras och att film- musik- och modebranschen alla är mer inkluderande. Jag vill att de och alla andra ska förstå att man inte behöver springa snabbare och träna hårdare och äta bättre för att vara bra nog.  Än har vi en bra bit att gå innan vi är där, men jag hoppas och tror att vi tillsammans kan nå dit. 

*thinspo är en förkortning av thinspiration (=inspiration/motivation till att bli smalare) vilket är innehåll så som bilder på till exempel extremt smala kroppar. Det kan också vara korta texter eller citat där det uppmuntras att stå emot viljan att äta, i stil med Kate Moss kända citat "Nothing tastes as good as skinny feels."