Så länge Ann-Mari Andrejeff-Hahka kan minnas har handarbete varit en del av livet. Man kan säga att intresset kom med modersmjölken. Hennes mamma var en aktiv handarbetare och Andrejeff-Hahka minns sin morfar Adam Vento som jobbade som skräddare i Vasa.
– Han brukade sitta vid köksbordet och arbetade koncentrerat. Men gick något fel svor han som en borstbindare. Han föddes i Taipalsaari, norr om Villmanstrand, men kom till Vasa på 1920-talet.
På väggen hemma hos Andrejeff-Hahka hänger ett inramat dokument som visar att hennes morfar reste från Uleåborg till Vasa. Varför han flyttade till Vasa vet hon inte.
– Dokumentet är ett pass som visar att han hade rätt att åka från Uleåborg till Vasa med tåg. Det var andra tider då.
Andrejeff-Hahka jobbade på Polisinrättningen i Vasa i tjugo år. För sju år sedan gick hon i pension från arbetet på tillståndsenheten.
– Jag jobbade så länge jag bara fick. Staten blev tvungen att sparka ut mig vid 68 års ålder, säger hon och skrattar.
Jobbet lämnade ett tomrum. I början hade Andrejeff-Hahka svårt att veta vad hon skulle göra med all tid, då hon inte längre behövde stiga upp på morgonen och köra in till Vasa. Handarbetet och hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn blev lösningen.
– Jag har sex barn, elva barnbarn och tolv barnbarnsbarn plus fyra bonusbarnbarn. Jag har gjort mitt för att få upp befolkningsstatistiken.
Även om det är vår när vi träffas funderar Andrejeff-Hahka redan på julklappar. Räknar hon alla sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och deras respektive blir det 47 personer som ska ha julklappar.
– Jag sitter och virkar om dagarna för att få ihop julklappar och födelsedagspresenter. Ofta har jag på en ljudbok i bakgrunden. Jag försöker kombinera nytta med nöje.
På bordet ligger en islandströja som just blivit klar. Den ska ett av barnbarnen få. Ofta kommer hennes familjemedlemmar in med garn och ger henne instruktioner om vad de vill ha.
– Då är det bara att börja på.
Hon virkar i princip vad som helst. Mönster och idéer hittar hon på nätet och i böcker. Hon är inte rädd för utmaningar. De yngsta barnbarnsbarnen brukar beställa virkade pizzor, bröd och bakverk, och i en korg ligger muminfigurer. Det var inte särskilt svårt att virka dem, säger hon.
– Förutom att få ögonen att se naturliga ut. Det är väldigt svårt. Jag måste ju erkänna att det inte är mina egna mönster. De fanns i en handarbetsbok på Vörå bibliotek.
Andrejeff-Hahka virkar sällan något till sig själv. Men en broderad tavla är hon extra stolt över. Ser man på den hastigt skulle man kunna tro att det är ett sepiafärgat fotografi på ett litet barn. Men tittar man närmare ser man att bilden är sydd.
– Den föreställer min mamma. Jag broderade den till hennes 75-årsdag.
Artikeln har publicerats i Kommunbladet. Kommunbladet är en tidning som delas ut till alla hushåll i Vörå kommun och som ges ut av HSS Media.