Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vi konstaterar: Förbundskaptenen Anna Signeuls finfina start i landslaget känns långt borta.

Efter en obesegrad höst, ett kaoskantat kvalkryss i Tel Aviv och en frågeväckande turnering på Cypern ställdes det upp för att svaras på frågor i Helsingfors.

Kläder för en upptäcktsfärd till Sydpolen, Spanien på besök, en vägvisare inför del två av VM-kvalet.

Hur långt Signeul har kommit med det här landslaget? Spanien gav oss svaret.

Det är ingen nyhet att Spanien är ett bolltryggare, passningsskickligare och snabbare lag. Men att skillnaden var så här stor är en signal om att vi inte ska skjuta upp den finländska förväntningsribban på VM-nivå.

Spanien placerade ut sina pjäser på spelbrädet och monterade metodiskt ner allt hemmahopp steg för steg, passning för passning. Gästerna spelade kort, diagonalt, trixigt, direkt, exakt.

På förhand pratade Signeul om att man måste vara förberedd på att tvingas springa utan boll mot Spanien. De finländska spelarna gjorde inte annat i första halvlek.

1–0 i paus kändes som en seger. 2–0 i början av andra halvlek var game over.

Finland sprang så gott man kunde i det defensiva jobbet. Finland hade inte många rätt i det offensiva spelet.

Det här var en insats som spände ut Signeuls landslag i maxläge. Då höll det inte. Det är betydligt enklare att vara destruktiv än konstruktiv och i det egna spelet med boll har finländskorna enorma avstånd att ta in på världseliten.

Andraplatsen i kvalgruppen och VM-playoff är fortfarande inom räckhåll, men Finland får ta den långa vägen framåt. Laget doppade tårna i vattnet och fick känna på en uppvisning i kväll.

Spanien är världstolva och har ett spel som kan oroa vilket landslag som helst. Finland har ett ungt och utvecklingsbart lag – och efter en match som den här är väl det sistnämnda också det mest positiva att ta med sig.