Hyperemesis är en graviditetssjukdom som ger upphov till kraftigt illamående och kräkningar. I februari grundades föreningen Hyperemeesi. De vill öka synligheten för sjukdomen.

– Det började med en Facebook-grupp för de som har eller har haft hyperemesis, säger föreningens ekonomiansvariga Pia Wikholm.

Wikholm är ursprungligen från Vasa men är numera bosatt i Helsingfors.

Hon förklarar att det finns två orsaker till att föreningen grundades.

– Vi vill vara ett stöd för de som går igenom sjukdomen, men också för de närstående. Vi har själva märkt att det finns ett behov.

Pia Wikholm drabbades själv när hon var gravid med sitt första barn, dottern Milla, för några år sedan.

– Hyperemesis påverkar hela familjen eftersom man ofta blir sängliggande och oförmögen att klara av vardagen.

Föreningen vill också öka synligheten och kunskapen om hyperemesis. Wikholm berättar att det kan variera väldigt mycket hurdan vård man får.

– När jag kom till rådgivningen första gången sa de att jag skulle gå hem och äta ett kex. Jag bytte rådgivare och den andra förstod vad som var på gång.

När Pia Wikholm väl fick sin diagnos förstod hon att det inte rörde sig om vanligt illamående.

– Jag blev väldigt lättad när jag fick ett namn på det. Jag förstod att även andra mått lika dåligt som jag och klarat sig. Det gav perspektiv och hjälpte mig blicka framåt.

När symptomen var som värst låg Wikholm inlagd på Kvinnokliniken i Helsingfors sex dygn med dropp.

– Det viktigaste är att man får dropp så man inte blir uttorkad.

Wikström berättar att det kan vara svårt att veta vad man ska göra som partner. Ett sätt att hjälpa är att fungera som patientens talesman.

– Förmedla vad hon behöver när hon inte orkar. Våga kräva att hon får rätt vård, desto tidigare man får vård desto större chanser har man att repa sig ordentligt efteråt. Våga också be om hjälp av andra när din energi inte räcker till.

I framtiden hoppas föreningen Hyperemeesi ta fram en vårdplan, så att patienter och vårdare vet vad man kan göra om man drabbas av sjukdomen.

– Det är drömmen. Nu håller vi på att planera en frivilligverksamhet med stödpersoner som kan komma och hälsa på till exempel ensamstående mödrar. Vi vill också ordna utbildning åt vårdpersonal om sjukdomen.