Trots att regeringen nu enats om en ny modell för valfriheten i vårdreformen, återstår många principiella och praktiska frågor att lösa.

Det som regeringen nu presenterat är en modifierad tidtabell och nya alternativ för hur den offentliga vårdproduktionen kan förverkligas.

Orsaken till att regeringen tvingades göra om sin hemläxa var att grundlagsutskottet tidigare konstaterat att det föreligger risk för en akut kris inom social- och hälsovården ifall tidtabellen är för stram. Grundlagsutskottet sade också nej till regeringens planer på att de nya landskapens vårdproduktion måste ske i bolagsform.


Vård- och landskapsreformen ska träda i kraft i början av januari 2020, inte 2019. Då ska landskapen ta över ansvaret för att arrangera vården. Regeringens nya förslag innebär att övergångstiden förlängs så, att vi först år 2021 kan välja vilken vårdcentral vi vill använda, offentligt driven eller privatägd. De som inte själva valt en viss vårdcentral kvarblir automatiskt som kunder hos en offentlig tjänsteproducent under två års tid. På det här viset säkerställer man finansieringen av den offentliga servicen till en början.

Skede två infaller år 2023, då ska medborgarna, med hänsyn till servicens tillgänglighet, listas vid den vårdcentral som ligger närmast hemmet oberoende av om den är privatägd eller offentlig.


Vad serviceproduktionen beträffar har regeringen nu slopat kravet på att landskapens vård ska produceras i bolag, men om landskapet så vill kvarstår vårdproduktion i bolagsformen som ett alternativ. För att säkra den offentliga vården i alla situationer tvingas dock landskapen att grunda affärsverk.Vad individens valfrihet beträffar har inget ändrats i det nya förslaget. Det innebär att individen har rätt att välja vårdcentral, kundsedlar för olika tjänster och personlig budgetering.

Enligt Tuula Haatainen (SDP), ordförande för riksdagens social- och hälsovårdsutskott, löser de nya planerna inte de problem som finns i samband med integrationen av social- och hälsovårdstjänsterna. Nu skulle det uppstå ett stort antal privata serviceproducenter inom hälsocentralstjänsterna. Där får en människa som söker hjälp hälsovårdstjänster. De andra tjänsterna måste man söka hos landskapet.


Grundlagsutskottet har tidigare påpekat att det finns en del myndighetsbeslut som inte kan utlokaliseras till privata aktörer. Tänk bara på omhändertagande av barn. Privatiseras såväl vården som besluten om hur och när barnet ska omhändertas och för hur lång tid, uppstår lätt en lojalitetskonflikt inom bolaget och en trovärdighetsunderskotte i allmänhetens ögon.

Hur kan man försäkra sig om att bolaget ser till barnets bästa och inte till aktieägarnas bästa?


Det finns också andra dylika frågeställningar av principiell karaktär där det är starkt ifrågasatt om privatiseringen verkligen är förenlig med trovärdigheten i det myndighetsansvar som vi vant oss vid. Det skulle i så fall kräva att en kontrollorganisation byggs upp som bevakar den enskilda individens och samhällets bästa. Det i sin tur innebär att en av målsättningarna för hela reformen, nämligen att genom konkurrensutsättning stävja kostnadsutvecklingen, inte kan förverkligas inom alla sektorer.

Tanken är att de valfria vårdcentralerna inte står för någon socialvård, utan närmast hälsovård, med ett tillägg av handledning och rådgivning i sociala frågor. Men var går gränsen?


Frågan är därför vem som klarar av att identifiera de sektorer där försvarslösa individers integritet och rättskydd äventyras i samband med en privatisering. Vem ska göra den bedömningen? Det finns alltså fortsättningsvis mycket att fundera på i termer av praktiskt förverkligande. Klart står ändå att det offentliga också i fortsättning ska fungera som fallskärm åt det privata ifall det privata exempelvis går i konkurs. Precis som inom banksektorn är det alltså skattebetalarna som i slutändan betalar notan också i detta fall.

Regeringen har nu presenterat de nya ramarna för vårdreformen. Helheten, och detaljerna, avslöjas av social- och hälsovårdsministeriet i dag på eftermiddagen, samtidigt som regeringspartiernas riksdagsgrupper behandlar förslaget.

Före det är det svårt att bilda sig en klar uppfattning om vart det bär, frågorna är fler än svaren.