Det här är inte ett ställningstagande för – eller för den delen emot – Nato, men: Det är utmärkt att Nils Torvalds, presidentkandidat för SFP, kom ut ur garderoben i Natofrågan. Hans klara ställningstagande för ett medlemskap tvingar också de andra kandidaterna att ta ställning och kommer att elektrifiera valdebatten.

Inte minst positionerar sig Torvalds mot Sauli Niinistö som uttryckt sig svepande i sina kampanjer hittills liksom under sitt presidentskap, men som väl kan fångas i det klassiska att "mitt svar är kanske, och det är slutgiltigt".

Då presidentkandidaterna – utom president Niinistö – möttes i valdebatt i Björneborg i somras var panelen enig om att Natofrågan inte blir aktuell under nästa presidentperiod, och ännu den 15 september skrev kolumnisten Yrjö Rautio i Helsingin Sanomat att SFP som parti är för Nato men dess kandidat Nils Torvalds är emot.

Huruvida Rautio missat någonting eller Torvalds faktiskt tvärvänt inom loppet av några veckor må vara osagt, men nu har han i alla fall kommit ut som den enda klart Natovänliga kandidaten.

• Sauli Niinistö har alltså undvikit att meddela ett klart svar på frågan om var han står.

• Centerns Matti Vanhanen vill inte besvara frågan men anser – som klichén låtit de senaste regeringsperioderna – att "Natodörren ska hållas öppen" som en signal till Ryssland att Finland kan söka om medlemskap om det internationella läget kräver det.

• SDP:s Tuula Haatainen sade i sitt linjetal då hon utsågs till partiets presidentkandidat att det inte finns anledning att ändra på läget genom att söka om medlemskap men att samarbete med Nato, liksom med Sverige och övriga nordiska länder, är i enlighet med våra intressen.

• Vänsterförbundets Merja Kyllönen är klart mot ett medlemskap och vill inte heller ha ett fördjupat samarbete med Nato.

• Sannfinländarnas Laura Huhtasaari säger inte bara nej till ett Natomedlemskap utan kräver att Finland ska lämna EU. Hon har enligt HS (15.9) sagt att ingen skulle komma till vår hjälp "om Putin kom hit".

Att hennes strategi därmed skulle vara en villkorslös kapitulation är däremot förmodligen HS-kolumnisten Rautios egen slutsats.

• De grönas Pekka Haavisto är också emot ett medlemskap men lär kunna överväga frågan på nytt om Sverige skulle söka om medlemskap.

• Om politikens eviga förlorare Paavo Väyrynen lyckas i sitt uppsåt att samla 20 000 anhängarkort signalerar han garanterat sitt motstånd mot ett Natomedlemskap.

Det här gör att Nils Torvalds står ensam i startfältet som klar Natoanhängare.

Det skapar en intressant konstellation där plötsligt så aparta kandidater som Laura Huhtasaari, Merja Kyllönen och Pekka Haavisto befinner sig på samma planhalva och moderata borgare som Vanhanen och Niinistö tvingas förklara varför de inte helhjärtat stöder Torvalds syn på Nato.

Det här kan ruska om väljarkåren.

Å ena sidan kan man tänka sig att Natoanhängare inom Samlingspartiet, som dessutom är besvikna på att presidenten valde att söka omval via en valmansförening och inte partiet, kan gå bakom Torvalds i stället, medan å andra sidan Natomotståndare bland liberala väljare som annars tänkt rösta på Torvalds nu väljer till exempel Haavisto.

Opinionsundersökningar visar att mer än varannan av dem som stöder Samlingspartiet är för ett medlemskap.

Även om Nils Torvalds sannolikt inte ens kommer nära andra omgången kan hans tydliga ställningstagande, som ÅA-professorn Kimmo Grönlund spekulerar i HS (10.10) ge honom så många röster från potentiella Niinistöväljare att denne inte blir vald direkt i den första valomgången.

Samtidigt ska man, som också chefen för Utrikespolitiska institutet Teija Tiilikainen i samma artikel, hoppas att Natofrågan inte helt överskuggar andra frågor i valdebatten.

Nato är ändå, till skillnad från många andra spörsmål som brukar dyka upp i presidentvalsdebatten, klart en fråga som hör till presidentens befogenheter eftersom hen enligt grundlagen ska leda utrikespolitiken i samråd med regeringen.