Samtidigt kunde man tro att priset på den skörd som finns skulle stiga. Det gör det inte.

Den finländska spannmålsmarknaden fortsätter i sin vanliga lunk, i regel i nedre halvan av de europeiska pristabellerna.

Vi odlar fortfarande för mycket av sådant det finns överutbud av. Foderfabriker och kvarnar köper i vanlig takt upp inflödet. Skulle det bli brist går det alltid att importera, världsmarknaden är välfylld. Den konventionella spannmål som blir kvar på en österbottnisk åker märks ingen annanstans än i odlarens börs.

Och vår havre – den som är världens bästa och som vi exporterar till hungriga kvarnar i Mellaneuropa? För den betalas det i medeltal knappt sju procent (10 euro per ton) mer än för foderhavre.

Vad betalar en kvarn i Tyskland, Frankrike eller Spanien? Rimligtvis betydligt mer, en mellanskillnad som går till omkostnader och mellanhänders vinst.

Det krävs stora omvälvningar i alla led från åker till konsument för att den finländska spannmålssektorn ska fungera på något som liknar marknadsmässiga villkor.