|

Öppet för egen tolkning

Ylva och Stina Ekblad har varandra i ”De Langerhanska öarna”. Zoom
Foto: Frida Lönnroos

Ylva och Stina Ekblad har varandra i ”De Langerhanska öarna”.

Det är dunkelt, gåtfullt och stundvis omtumlande men samtidigt rent av magiskt att se hur systrarna Ekblad gör text till fysisk kropp.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Recension: Teater

  • De Langerhanska öarna
  • Text: Susanne Ringell
  • Regi: Ulrika Bengts
  • Scenografi: Katrin Brännström & Atsuko Hamanaka
  • Kostym: Linn Wara
  • Musik: Peter Hägerstrand
  • Koreografi: Antti Silvennoinen
  • Ljus: Mari Agge
  • Skådespelare: Stina Ekblad och Ylva Ekblad
  • En Klockrikeproduktion på stora scenen på Wasa Teater 8.11.2017

Redan 2011 skrev Susanne Ringell­ ”De Langerhanska öarna” med ­Stina och Ylva Ekblad i ­åtanke. Sex år ­senare står systrarna tillsammans på scenen i något som närmast beskrivs som en lekfull dystopi,­ en ­omtumlande föreställning i ett ­dekonstruerat modernt 1700-tal.

Systrarna Tina (Stina Ekblad) och Sylvia (Ylva Ekblad) befinner sig ­ensamma i ett slutet rum i väntan på någon. Eller något.

Det finns ­vägar överallt men ingenstans att gå, konstaterar Sylvia nedslaget. Men de har varandra. Och det förflutna i de Langerhanska öarna, deras trösteö­.

För systrarna lever i pluskvamperfekt, i det som de har förlorat och aldrig kan få tillbaka. De har mist det mesta men minnena finns kvar.
Annons


Men de Langerhanska öarna beskrivs också som en del i en fysisk kropp, som en bukspottskörtel som producerar insulin. Något livsviktigt man inte kan leva fullvärdigt utan.

Det finns en spänning mellan Tina­ och Sylvia, maktpositioner som befästs­ redan i ung ålder och som ­aldrig kan rubbas. De speglar varandra, härmar varandra och leker­ med det faktum att de till förväxling ­liknar varandra iklädda höga ­peruker och likadana kläder.

Vill man söka referenser till teater­traditioner är det lätt att ­hitta ­Beckettsk absurdism, Tjechovisk modernism och varför inte ett stänk Aniara-färgad melankoli.

Men i stället för att famla efter ledtrådar och referenser till tidigare verk och mästare rekommenderas att släppa alla invanda föreställningar och vara öppen för de egna tolkningarna.


Ja, det är dunkelt, gåtfullt och stundvis omtumlande men sam­tidigt rent av magiskt att se hur systrarna Ekblad gör texten till fysisk kropp. Rytmen, formen och tempot smälter samman till en lekfull helhet och samspelet är innerligt.

Koreografin är uttänkt in i minsta­ rörelse i den Pekingopera-anda som Antti Silvennoinen är specialist på. Musikens grundläggande element är en knarrande dörr som finns med i både rytmen och tonarten.

Låtar som discodängan ”Night Fever”­ och rockklassikern ”Sympathy for the Devil” stärker den surrea­listiska moderna känsla som präglar kvällen.

Det finns en cirkelrörelse i texten, teman som återkommer med nya nyanser vilket ger fräsch förståelse­ eller varför inte mera förvirring. Skåde­spelarnas frasering är mjuk men samtidigt knivskarp.


Den första föreställningen på ­Wasa Teater är den nionde i ­ordningen efter starten i september på ­Esbo stadsteater.

I publiksamtalet efter framförandet påpekar scen­mästaren Jesper Karlsson att detta är en pjäs som småningom öppnar sig ur det svåråtkomliga.

I en tid då eftertänksamhet fått stryka på foten för lättillgänglighet, glättighet och färdigt paketerade lösningar är det omvälvande och en smula ovant att ställas inför ”De Langerhanska öarna”. Men samtidigt verkligt vederkvickande.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan