Det var en gång en museiintendent – sedermera museichef – som hette Appelgren, Arne Appelgren. Hans arbetsplats var Österbottens museum, omgärdat av Skolhusgatan, Museigatan och havet.

Han blev mycket bestört när det visade sig att ett antal betongsilor skulle dimpa ner i grannkvarteret, skära av Museigatan och decimera Marie­parken nedanom Österbottens museum.

Han utgöt sig i en förgrymmad insändare i Vasabladet.

Det här var för snart 60 år sedan.

Silorna byggdes under åren 1958–1963.

Det var näringslivets seger över stadsplanering och estetik. Det hette nämligen att Vasa ångkvarn flyttar verksamheten från Vasa, ifall företaget inte får uppföra sina silor. Och det just där de sedan landade, i omedelbar anslutning till ångkvarnen.

Arbetsplatser, arbetsplatser, tänkte stadens då­varande beslutsfattare och vek sig för företaget som skapade sådana.

Sysselsättningen var viktigare än estetiken – och det kan man ha förståelse för.

Men allra bäst är det förstås om man kan b­eakta båda delarna, eftersom en tilltalande stads­miljö har betydelse för en stads attraktionskraft. Det g­ällde för sextio år sedan och det gäller i än högre grad på 2000-talet.

Men nu börjar den utdragna följetongen med silorn­a i huvudrollen vara framme vid sista kapitlet. Under måndagens fullmäktigemöte i Vasa ändrade­s deltaljplanen för silotomten så att en rivning av silorna blir möjlig. (VBL 14.11.)

Symptomatiskt nog fattades beslutet utan debatt. Allt börjar vara sagt på det här temat och det flera gånger om.

En av museichef Appelgrens sentida yrkes­bröder, Erkki Salminen på kulturhistoriska avdelningen vid Österbottens museum, sa i ett VBL-reportage för snart tre år sedan:

”Jag gråter inte om de rivs. På något vis har de v­arit på fel plats ända från början.”

Silornas försvarare har påtalat att också ett fult eller fulsnyggt industriellt arv har ett värde för den ort där det finns och genom åren har en rad mer eller mindre fantasifulla förslag om vad silorna k­unde användas till framförts.

Till de mest originella hör förslaget om att omvandla dem till världens största fyr/utsiktorn. Det var ett kommuninvånarinitiativ.

Om inte annat så har silodebatten aktiverat Vasabornas fantasi och kreativitet.

Bostäder har varit det vanligaste förslaget. När studentbostadsstiftelsen VOAS köpte betongsilorna i början av 1990-talet var det med studiebostäder i sikte. Spannmålsmalningen där nere vid stranden hade då just upphört; det skedde 1990.

Men först kom ”laman”, det tidiga 1990-­talets stor­a lågkonjunktur, och sedan kom mögel­rapporterna, den första redan 1995. Därmed var det kört för VOAS:s del.

Silorna landade i stadens famn 1998.

Den fortsatta, snart tjugoåriga historien har handlat om ett långsamt förfall, avbrutet av att en del betraktare ändå tyckt sig se en framtid för betong­kolosserna.

Så sent som förra månaden vädjade ett antal finländska och internationella studerande vid Åbo Akademi om att silorna skulle bevaras. (” Att ta bort dem vore att ta bort något som är karaktäristiskt för Vasa.” VBL 24.10.)

Men karaktäriskt för Vasa är också närheten till vattnet och silorna fungerar som en stor, betonggrå plump som stänger havet ute. De är också ett monumen­t över ett enskilt företags makt över den gemensamma stadsmiljön.

Själva ångkvarnen – nu Academill, där finlandssvenska akademiska kvarnar mal – är en god f­ysisk representant för stadens industrihistoria silorna förutan.

När stadsstyrelsens planeringssektion 2015 talad­e för en rivning, sa sektionsordförande Raija Kujanpää att Museigatan måste få en fortsättning ner till stranden i samband med att detaljplanen ändras. (Yle 17.2. 2015). Det kommande nybygget ska inte få fortsätta att punktera utsikten.

Det borde ingenting få rucka på.