Utrikesminister Timo Soini i november 2017 efter att Finland och 22 andra EU-länder undertecknat avtalet om försvarssamarbete: "Det som är bra med EU är det säkerhetspolitiska samarbetet, det är det bästa vi kan få från EU."
Soini slog också, som redan salig Ehrnrooth fast, att säkerheten var den viktigaste anledningen att rösta för ett medlemskap. Han kallade måndagens avtal historiskt.
Det ska mycket till för att EU-skeptikern Soini ska berömma unionen, men nu har vi fått uppleva också det.
Vad innebär då avtalet som får Soini så lyrisk?
"Det innebär en betydande viljeyttring, att länderna på det här sättet förbinder sig att bistå varandra" – men skyndar sig att tillägga en viktig gardering – "någon EU-armé är det inte frågan om och avtalet kan inte jämställas med Natos femte artikel.
"För Finland är och förblir under en överskådlig framtid ett eget trovärdigt försvar en stengrund"
Trots att det inte handlar om någon gemensam armé eller stipulationer om att ge direkt militärt bistånd är avtalet viktigt väg mot ett mera enhetligt EU-försvar. EU-ländernas försvar är i dag ett lapptäcke av vapentyper, kommunikationsystem, flyg, fartyg, kommunikationsredskap och logistiska lösningar. Det här vill man på sikt förenhetliga, och vid sidan av det skapa nya gemensamma verksamhetsformer.
Enligt en artikel i Helsingin Sanomat (14/11) har Europa 178 olika vapensystem mot 30 för det amerikanska försvaret, 17 olika stridsvagnar mot en amerikansk, 29 olika fregatter och jagare mot fyra och 20 jaktplanstyper mot fyra i USA.
Att samordna det här tar decennier.
Snabbvinsterna finns inom andra sektorer.
TT skriver om samarbete kring sjukvårdsresurser i olika fältinsatser och allehanda typer av utbildning. På ett principiellt plan handlar det om att undvika dubbleringar och hitta samordningsvinster.
Yle nämner utvecklandet en europeisk drönare eller att skapa kapacitet för att tanka flygplan. Finland har enligt Yle visat intresse för projekt som berör cyberförsvar, sjösäkerhet och förbättrad underrättelseverksamhet med hjälp av satellit.
Så länge Nato är en aktiv part i Europa och flertalet EU-länder också hör till försvarsalliansen är det svårt att tänka sig att EU ens i teorin kunde utveckla ett eget riktigt långtgående försvarssamarbete, det vore en svårhanterad dubblering.
Det nu undertecknade avtalet är ett sätt att knyta EU närmare samman med Nato utan att något medlemsland behöver avvika från sin linje om att inte ansluta sig till Atlantpakten. Nato nämns ändå i avtalet som stenfoten för försvaret i flertalet medlemsländer.
För Finland är och förblir under en överskådlig framtid ett eget trovärdigt försvar som stengrund, men de senaste åren har öppnat för allt intensivare försvarssamarbete med bland annat Sverige och USA. I realiteten befinner sig Finland så nära Nato man kan komma utan att vara medlem.
Det här är det många som missar i vår Natodiskussion, frågan om vår anslutning är inte svartvit. Vi befinner oss redan i en gråzon där vi drar klar nytta av samarbetet utan att ha insyn i beslutsprocesserna eller garantier till bistånd.
Återstår att se hur den bilden påverkas av det fördjupade försvarssamarbetet inom EU.
Samtidigt på hemmaplan: Försvarsminister Jussi Niinistö (Blå) väckte för någon vecka sedan uppmärksamhet med sitt förslag om en stor internationell krigsövning i Finland.
Ministerns förslag tog de flesta på sängen då det uppenbart inte behandlats i någon instans innan han lade fram det.
Även om president Niinistö i måndagens valdebatt försökte gjuta lite olja på vågorna är det uppenbart att hans namne Jussi Niinistö drabbats av en viss fartblindhet.
Ändå har kritiken av försvarsministern präglats av en viss "fel släckt"-logik. Det Niinistö föreslagit är inte märkligare än den övning som arrangerades av Sverige tidigare i höst.