Det är fullsatt i sal 2 i Helsingfors hovrätt när rättegången mot ex-chefen för Helsingfors narkotikapolis Jari Aarnio fortsätter på torsdagen. Utfrågningen leds av häradsåklagarna Pihla Keto-Huovinen, Antti Sundberg och Matias Londén.

Först på listan är frågan om nycklarna, som har att göra med hur Aarnio rört sig i polishuset. I försvarets utfrågning på tisdagen förklarade Aarnio att nycklarna i fråga, däribland en elektronisk kodnyckel, är polisens gemensamma nycklar som använts även av andra än honom. Varför har nycklarna i så fall inte använts under sådana perioder då Aarnio haft semester, undrar Keto-Huovinen.

– Nycklarna förvarades i mitt arbetsrum. När jag var på semester låste jag alla skåp och lådor. Då kunde utredarna låna ett annat set med nycklar som fanns hos en annan person, säger Aarnio.

Han vidhåller att nycklarna inte kan användas för att spåra hans rörelser, även om nycklarna endast använts då han varit på jobb.

Narkotikapolisens användning av mobiltelefoner med prepaidkort och hemliga källor har varit centralt i Aarniofallet. I samband med den husrannsakning som gjordes hemma hos Aarnio hittades ett antal telefoner i Aarnios garage. Bland annat hittades en telefon i en känga, en annan invirad i en matta, en i ett lakan och en i en slalomhandske. Den sista var rosa.

– Jag har ingen aning om varför telefonerna fanns i mitt garage, antagligen hamnade de där i samband med att polisen flyttade till nya lokaler, säger Aarnio.

Han förklarar att polisen hade tiotals telefoner som användes gemensamt. Vissa av telefonerna användes för att kommunicera med tjallare, andra för att kommunicera med andra personer.

– Telefonerna och abonnemangen byttes ut hela tiden.

Telefoner har dykt upp även hos Aarnios familjemedlemmar. Keto-Huovinen lyfter fram en e-postkommunikation mellan Aarnios fru och dotter där frun förbjuder dottern att använda en telefon hon fått av fadern. Det är dock en annan telefon dottern fått av Aarnio.

– Det här har att göra med att min dotter blev rånad på sin telefon i Madrid. För övrigt vill jag inte kommentera något som berör min frus och dotters kommunikation.

I samband med utredningen har det också framkommit att narkotikapolisen skickat pengar till vissa fångar. Aarnio säger att det här var en del av arbetet med tjallarna. Arbetet var långsiktigt och kontakterna vårdades pietetsfullt.

– En av våra bekanta kom fram till att det var det säkraste sättet att få pengar till fängelset. Hans kompis skickade pengarna till oss och vi skickade dem vidare till fängelset, säger Aarnio.

Enligt honom var det här normalt samarbete mellan polisen och tjallare. Arbetet sköttes gemensamt av narkotikarotelns utredare.

Den så kallade holländska kontakten känner Aarnio inte till desto bättre.

– Min uppfattning är att personen i fråga befann sig i Tyskland. Jag hade inte så mycket att göra med den. Efter ett tag upphörde kontakten.

Frågan om narkotikapolisens ”smygkontor” kommer också upp. Aarnio vidhåller att syftet med kontoret var att erbjuda en säker lokal för de poliser vars identitet måste skyddas. Det vill säga, de som jobbade undercover. Hade de rört sig bland resten av poliserna på polisstationen hade risken varit stort att någon skurk hade identifierat dem.

Behandlingen av Aarnio-fallet och huruvida Aarnio var den mystiska ”Bölemannen” som dirigerade narkotikaaffärer i undre världen fortsätter härefter med vittnesförhör.