En första anblick på de beslut som Vasafullmäktige fattade i måndags inom ramen för budgeten, ger en känsla av att de hårda värdena besegrade de mjuka – om vi använder oss av en så förenklad kategorisering.

Men det är också en grov förenkling. Ingalunda låg satsningarna på bland annat dagvården, unga, åldringsvården och barnskyddet på noll euro när måndagens möte började. De mer mjuka SDP-förslagen som röstades ner var sent inkomna tillägg till redan bokade utgiftsposter.

Vid en första reflektion är det eftersträvansvärt med politiker som vill satsa mer på basservicen, barnen, åldringarna. Det är lätt att ställa sig frågande till huruvida alla de andra (större) partierna i fullmäktige präglas av kyla och cynism och brist på medmänsklighet?

Just den retoriken har SDP:s gruppordförande Matias Mäkynen använt sig av under veckan. Både Thomas Öhman (SFP) och Joakim Strand (SFP) har i samma efterspel i sin tur ifrågasatt SDP:s och Mäkynens agerande.

Kanske på basen av detta efterspel, eller när hjärnkontoret på riktigt börjar snurra, så uppstår ändå en hel del frågor. Den mest påträngande är: Hur genuina var egentligen SDP:s försök att få igenom sina förslag?

Sett till att styrelsens ordförande Kim Berg är SDP:are, hur kommer det sig att alla partiets förslag inte i ett tidigare skede gick vägen via styrelsen för att på så sätt nå fullmäktige med grundade beslutsunderlag? En SDP-ledd styrelse måste vara den tyngsta vägen att få in förslagen till fullmäktige. I stället kom de nu som överraskande torpeder in direkt för fullmäktige att ta ställning till under måndagens möte.

Om SDP verkligen är måna om att partiets förslag ska gå igenom så torde ändå kunskapsnivån inom partiet för hur beslutsprocessen i staden (och kommunalpolitiken överlag) fungerar, vara på högre nivå än agerandet i måndags ger sken av. Alla vet att ordentligt grundade och underbyggda förslag har större chans att få bifall av övriga fullmäktigemedlemmar och –partier, än plötsliga förslag som ingen hunnit fördjupa sig i.

Att ordförande för social- och hälsovårdsnämnden Thomas Öhman (SFP), som annars med heder brukar värna om de mer mjuka värderingarna, inte ens understödde förslagen från SDP:s håll säger också något om hur allvarligt menade förslagen egentligen var.

Varför detta osedvanligt konstiga beteende?

Vi bör komma ihåg att både SDP och Samlingspartiet kan ses som förlorare i det förra kommunalvalet, och vi vet att SDP enligt oppositionsrollens automatik i rikspolitiken borde ha ett större understöd i opinionsmätningarna än partiet nu har – just nu andra största parti med 18,4 procents understöd, en knapp ökning från valet 2015.

Det finns således skäl att inom partiet redan nu trappa upp spelet för att växa till riksdagsvalet om drygt 18 månader.

För nog var första tanken hos mången läsare av rapporteringen från måndagens fullmäktigemöte den, att SDP:arna nu gjorde sitt yttersta för att få staden Vasa att måna om oss vanliga människor, och att de övriga partierna körde med den hårda, mindre medmänskliga linjen. Den här gången är nog frågan om inte det kommunala valfläsket började stekas redan 13 november 2017?

Nu uppfattas styrelseordförande Kim Berg (SDP) som en tyst mus till skillnad från partiets gruppordförande Matias Mäkynen. Mäkynens agerande reflekterar en bild av att Berg som styrelseordförande inte kunde få in de summor i budgetförslaget som SDP ville ha in.

Reflektionen behöver inte ge en korrekt bild av verkligheten, men nog en ganska korrekt bild av politiserandet inom SDP.

Att både Berg och Mäkynen aspirerar på en plats i nästa riksdag, och att båda ses som potentiella röstmagneter inom partiet, bör nog tas i beaktande.

I det stora hela var SDP-förslagen i måndags hedervärda, som det är svårt att i sig vara av annan åsikt om, men baktanken och sättet de dök upp på får en att fundera några gånger extra på dess genuinitet.

Försäsongen till riksdagsvalet 2019 har kanske redan börjat – på engelska kallat silly season.