Varför har kvinnor inte sagt ifrån, varför har jag inte sagt ifrån? Varför har vi inte talat med varandra?
Mina egna metoo erfarenheter ligger till största delen långt tillbaka i tiden; tafsande av familjebekanta, skol och studiekamrater, kolleger och regissörer. Försök till våldtäkt. I det stora hela har jag klarat mig lindrigt undan, men jag minns varje händelse som om den skedde igår.
Tyvärr kan jag också betydligt allvarligare historier. Dansbandskungen från Sverige som klämde fast min då 16-åriga kompis mot en frysbox på paviljongen i Oravais. Flickan som vårdades på Roparnäs, till stor del som följd av ett övergrepp. Pappan som våldtog sin egen dotter, och lät grannarna också göra det. Och högstadieläraren som utnyttjade sin elev under flera långa år. Läraren är inte längre på jobb, men det är i Österbotten allt detta har hänt, och händer. I alla dessa fall kunde jag nämna namn, på män. Hela skalan, från tafsande till trakasserier, till allvarliga brott förekommer hela tiden, runt omkring oss.
Historierna är otaliga.
Så till alla er som skämtar och säger att ni gärna skulle vilja ha lite mera av metoo i era liv, vill jag säga, tänk en gång till. Tänk på era döttrar eller son- och dotterdöttrar. Hur vill ni att de ska reagera då de blir utsatta? Vill ni att era döttrar ska kunna säga ifrån, vill ni att de ska vara säkra på att få stöd från sin omgivning och bli tagna på allvar? Vill ni vara med och förändra den här sjuka kulturen för alltid?
Ni som skrattar kan göra det för att ni inte har en aning om hur det känns att bli våldtagen eller utsatt för skrämmande trakasserier. Eller hur det känns att inte kunna försvara sig. Ni vet inte heller hur det känns att vara en praktikant eller frilansare som är beroende av att folk i överordnande ställning ska tycka om er.
Och nej, det går inte för långt, det är inte överdrivet, historierna som alla kvinnor berättar är sanna, det är deras upplevelser.
Och till er som säger att får det inte finnas flirt, skoj eller förälskelse längre så säger jag, jo det får finnas. Det är en himmelsvid skillnad på flirt och trakasseri.
Då trakasserier sker är det fullständigt, fullständigt klart att en gräns överträddes, åtminstone för personen som utsätts. Allt som sker mellan människor måste bygga på ett förtroende och en ömsesidighet och har man svårt att veta var gränserna går, så kan man fråga. Då får man ett svar. Och har man svårt att hålla sig, så kan man vända bort blicken.
I Sverige har kvinna efter kvinna stigit upp och vittnat om sina erfarenheter och många mäktiga män både darrar och faller. I Finland har det varit tyst. Teaterfinland samlar berättelser och antagligen andra yrkesgrupper också. Men vi måste alla tala nu, därför ville jag skriva detta. Det är på riktigt förändringens vindar som blåser och vi har en chans att förändra och förbättra våra döttrars liv. Och också våra söners.
