Ännu är arten vanlig i Tanzania och Zambia, men i flera andra länder är bestånden kraftigt decimerade och många experter känner nu oro för framtiden.
– På sistone har snaran dragits åt kring elfenbenet – och då dyker flodhästtänderna upp som ett substitut. Det kom som en obehaglig överraskning, säger Allan Carlson, ansvarig för Afrikafrågor på Världsnaturfonden i Sverige (WWF).
"Tjuvjägarna är ex-militärer. De slänger in handgranater i hjordarna med flodhästar och tar sedan hand om betarna."
Allan Carlson
WWF i SverigeCarlson tillägger att det för närvarande pågår illegalt dödande längs Ruvumafloden i södra Tanzania, på gränsen till Mocambique.
– Tjuvjägarna är ex-militärer. De slänger in handgranater i hjordarna med flodhästar och tar sedan hand om betarna, säger han.
Oroväckande nog har dessutom myndigheterna i Tanzania nyligen auktionerat bort 3,5 ton flodhästbetar.
– Det riskerar att hålla marknaden vid liv, säger Allan Carlson.
Södra Tanzania är ett av artens verkliga fästen. I viltreservatet Selous finns – enligt osäkra uppskattningar – cirka 30 000 djur, världens idag största population av flodhästar.
Vi befinner oss i norra delen av reservatet, i ett område med mängder av småsjöar, flodtarmar och gölar. Flodhästarna är runt omkring oss. De finns i så gott som varje vattensamling. De flesta ligger tätt tillsammans i stora grupper men några är uppe på land och betar. Överallt hörs deras brölanden. De är märkliga uppenbarelser.
Men de är mer än så. Flodhästen är – i ordets rätta bemärkelse – en unik art.
Dna-studier visar att den inte är nära släkt med andra hovdjur som man trodde förut, utan i själva verkat valarnas närmaste nu levande släkting.
Detta kom som en fullständig överraskning när resultaten presenterades, men förklarar vissa detaljer som förut framstod som egendomliga, exempelvis artens hårlösa hud, dess förmåga att kommunicera under vatten, och dess hudkörtlar som avsöndrar en rödaktig vätska som skyddar mot solstrålning och infektioner.
Från och till utbryter bråk i vattnet. De dominanta hannarna har territorier i vattnet som de försvarar mot andra hannar. Sådana strider kan sluta med svårt blodvite.
Flodhästar har överlag kort stubin och kan börja slåss om småsaker, som att någon råkat ställa sig på en annans tår. Vi ser många sådana skärmytslingar och känner tacksamhet över att vi inte befinner oss i samma vattensamling som de väldiga bestarna.
De brakar samman med öppna gap och visar sina enorma betar – som har utvecklats för ett enda syfte, att tjäna som vapen vid strider mot artfränder.
Betarna är djurens hörntänder. De nedre, i underkäken, är enormt förstorade och kan nå en längd på 50 centimeter och väga 5,5 kilogram.
Det är dessa tänder som nu håller på att bli artens förbannelse. De håller samma kvalitet som elfenben och används på samma sätt, vid framställning av snidade statyetter och smycken i Kina och andra länder i Asien.
Det är inte första gången som detta händer. Flodhästbetar har länge varit ett alternativ till elfenben. Men efterfrågan ökar dramatiskt när det blir brist på elfenben.
Under 1980-talet såldes 2 000 – 4 000 kilogram flodhästbetar årligen på marknaden, men när elfenbenshandeln förbjöds 1989 noterades en fyrfaldig ökning till cirka 13 000 kilogram per år.
Detta motsvarar betar från 2 500 flodhästar. Arten jagas också illegalt för sitt kött och som hämnd för skador på grödor. Deras livsmiljöer har krympt stadigt som ett resultat av mänskliga aktiviteter.
Därför har arten minskat i antal de senaste decennierna. I nuläget finns cirka 135 000 – 150 000 flodhästar i Afrika. Frågan är hur hård beskattning populationen tål.
– Om tjuvskyttarna skiftar fokus helt och hållet kan det gå fort. De skulle kunna göra slut på många bestånd på kort tid, säger Allan Carlson.
