En populist hittar förmodligen en hel del bränsle i upplägget och argument i linje med de som framförs i HS-insändaren.
Verkligheten är som vanligt mer komplicerad än så. Bara en liten del av högskoleanställda kommer ens nära professorslöner och konflikten handlar om mycket mera än vilken procentsats lönerna ska höjas med.
Allt det här handlar om att såga av den gren som framtiden sitter på och undergräva Finlands rykte som ett bildningssamhälle.
Högskolevärlden har det senaste decenniet om inte längre än så ruskats om av ett antal reformer – enligt de berörda snarare "reformer" inom kraftiga citationstecken – som undergrävt högskolornas autonomi.
Man har gång på gång ändrat på administrativa strukturer och i allt högre grad belastat forskare och lärare med administrativa uppgifter i takt med att man skurit ned i stödfunktioner och sagt upp personal som tidigare skött marktjänsten.
Dessutom har också universitetsvärlden drabbats av kraftiga nedskärningar.
Allt det här handlar om att såga av den gren som framtiden sitter på och undergräva Finlands rykte som ett bildningssamhälle. En blomstrande högskola med framstående grundforskning ska inte bara ses som grogrund för innovationer och framtida tillväxt, som en ren pragmatiker skulle formulera det. Högskolan är också säte för fördjupad förståelse av vad det är vara människa, med sikte både på det förflutna och vår samtid och därmed en hörnsten för vår demokrati.
Ska det här förvandlas från högstämda fraser till verklighet krävs resurser, autonoma universitet, akademisk frihet, rimliga anställningsförhållanden, genomskinlighet i beslutsfattandet och en vettig arbetsfördelning mellan å ena sidan forskning och utbildning och å andra sidan administrativa uppdrag.
Många av de här aspekterna finns på agendan då universitetsfolket nu står på barrikaderna.
Strejken inleddes med punktinsatser i går onsdag. Då genomfördes en endagsstrejk vid Helsingfors universitet med sympatiyttringar bland annat vid Åbo Akademi. Om man inte uppnår ett förhandlingsresultat senast den 6 mars genomförs strejker följande dag, onsdagen den 7 mars vid Aaaltouniversitetet, Svenska Handelshögskolan, Konstuniversitetet, Tammerfors tekniska högskola, Tammerfors universitet och Vasa universitet.
En dag innebär inget avbräck i ett större perspektiv, men åsiktsyttringen är ändå en klar signal om att universitetsvärlden är missnöjd i största allmänhet och i synnerhet inte kan godkänna de ändringar i arbetsvillkoren det föreslagna avtalet skulle innebära.
De akademiska arbetstagarorganisationerna anser bland att "de anspråkslösa löneökningsförslagen" visar att man inte värdesätter det värdefulla arbetet och att universiteten har råd med höjningar enligt den allmänna nivån då inte ett enda universitet visade underskott 2016. Man anser att de statliga nedskärningarna mer än väl kompenserats av massiva uppsägningar och en anspråkslös löneutveckling.
Framför allt påtalar man att arbetsgivaren vägrar diskutera principiella frågor som att förbättra förutsättningarna för forskning, en minskning av andelen tillfälliganställda och att förbättra universitetens konkurrenskraft när det gäller löner.
Det handlar också om vem som ska slå fast lönerna och att det inte ska finnas någon gräns för hur mycket administrativt arbete en forskare eller lärare ska förväntas utföra.
I bakgrunden spökar också en konflikt i samband med att skapa det "nya" Tammerfors universitet genom att fusionera det nuvarande samhällsägda universitetet med fondägda Tammerfors tekniska universitet och Tammerfors yrkeshögskola. Det handlar om makt, demokrati, inflytande och genomskinlighet i en kulturkrock mellan samhälle och näringsliv.
Universitetsstrejken är verkligen ingen lyxkonflikt. En kringskuren högskola är ett underbetyg för ett samhälle som vill beteckna sig som civiliserat.