Ändå kan den börja där:
När Tim Bergling tar de första stegen mot att bli megastjärnan Avicii med hela världen, när han precis ska slå igenom globalt, säger hans promotor: ”Tim kommer att dö. Alla intervjuer och radioturnéer … han kommer att dö.”
Det var inte bildligt talat – även om bilderna i den hyfsat färska dokumentären ”Avicii – true stories” på många sätt påminner om en människas vandring från levande till levande död.
Dokumentären (se den om ni inte gjort det) kunde handla om drömmar som går i uppfyllelse, men är i sanning en skildring av lidande och psykisk ohälsa – mer än något annat. Den kunde även i teorin handla om elektrikern från Kvevlax, läraren från Vasa eller vd:n från Kristinestad.
Om vem som helst.
Nu handlar dokumentären om världens kanske största dj och musikproducent som i unga år uppnådde det som han själv trodde var hans dröm – men glädjen följde inte med honom från musikproduktionen i ungkarlslyan, ut på de årslånga jorden runt-turnéerna.
Hobbyn blev ett jobb – jobbet blev ett tvång. Då dog glädjen. Och för varje show och varje framträdande växte sig ångesten, paniken och det psykiska illamåendet starkare. Pressen och stressen blev syret den unge svensken andades så till den milda grad att han till slut knappt fick luft.
Det är hjärtskärande att se.
”Jag trodde inte att folk skulle pressa mig att göra fler spelningar, när de såg att jag mådde skit.”
Tim Bergling i dokumentären: ”Jag trodde inte att folk skulle pressa mig att göra fler spelningar, när de såg att jag mådde skit.”
Han ville fly i flera år, bli kvitt spelningarna, sluta på jobbet – och lyckades 2016, trots att få tog hans rop på hjälp på allvar. Ändå var det för sent.
Tim ”Avicii” Bergling blev 28 år. Han dog alldeles nyss – inombords hade han sannolikt varit död redan ett tag.
Alla liv är lika mycket värda, men någons död kan beröra fler.
Men. Den här ledaren handlar inte om Tim ”Avicii” Bergling. Den handlar om något alla borde kunna prata om.
Psykisk ohälsa är fortfarande tabu i vårt samhälle. Du väntas ingå i lunken, som för många blir ett sprinterlopp. Alla orkar inte med, men få vågar stanna upp och låta övriga i fältet löpa vidare.
Man hänger sig kvar. En dag bli showen (jobbet/livet) stressande, ekorrhjulet snurrar, stressen ökar och till slut står du där och ser hur fansen (medarbetarna/alla andra) glöder, men själv har du slocknat för länge sedan.
Kalla fakta är att ångesten och stressen kan slå till mot vem som helst – den ser ingen skillnad på dig och mig eller en musikstjärna med hela världen för sina fötter.
"Den största enskilda orsaken till en sjukpensionering är depression."
En nyligen offentliggjord undersökning av Finhälsa visar att var åttonde kvinna och nästan var tionde man i Finland har allvarliga symtom på depression, vilket är betydligt fler än när Institutet för hälsa och välfärd (THL) gjorde motsvarande undersökning 2011.
Statistiken för sjukpensioneringarna talar också ett tydligt språk. Knappt 30 procent av alla sjukpensioneringar i fjol berodde på psykisk ohälsa. Den största enskilda orsaken till en sjukpensionering är depression.
Och det kryper neråt i åldrarna. År 2017 var medelåldern bland dem som pensionerats på grund av psykisk ohälsa 45 år.
Staffan Nylund från Kronoby bloggar öppet om psykisk ohälsa och sin livssituation. I en intervju i Vasabladet för några veckor sedan talar han öppet om sin ångest. Det blir också uppenbart att samhället inte klarar av att hantera det växande psykiska lidandet i vårt land.
"Ångesten växte sig slutligen för stor, depressionen slog till och återgången till jobbet blev omöjlig."
Staffan Nylund berättar om ett specifikt fall där han var på väg att återvända till arbetslivet i rehabiliterande syfte, med kortare arbetspass några dagar i veckan. Ångesten växte sig slutligen för stor, depressionen slog till och återgången till jobbet blev omöjlig:
”När jag förklarade detta åt TE-byrån på deras utredning om varför jag inte började jobba, så fick jag utlåtandet: 'Han har vägrat att delta i arbete i rehabiliterande syfte'. 3 månaders karens från FPA på det och ett evigt kämpande om att få den rätte läkaren att sjukskriva mig följde efter det. Jag har nu gått helt utan inkomster sedan 8 januari och nu väntar jag som sagt på beslutet om sjukdagpenning. Den ovissheten är inte lätt att leva med."
Som sagt. Den här ledaren handlar inte om Tim ”Avicii” Bergling. Den handlar om något alla borde kunna prata om – innan det är för sent.
Radio Extrem lyfte föredömligt fram tabun som omgärdar psykisk ohälsa under våren 2016 genom samlingsnamnet #sekaisin. Förutom helt vanliga människors historier steg även några av radiokanalens mer kända profiler fram och pratade om just sin psykiska ohälsa – bland andra Nicke Aldén, som innan dess knappt pratat med någon alls om sommaren då han var 20 år gammal och fick en psykos.
Ur Aldéns berättelse: "Då jag var 20 år insjuknade jag i en psykos. För några år sedan gick det främre korsbandet av i mitt högra knä, två gånger inom ett år. Skillnaden på de här två skadorna? Det förstnämnda är det ytterst få jag berättat för. Det andra har i princip alla fått höra om, till lust och leda. Det här borde vi ändra på. Det pratas för lite om psykiska sjukdomar och helt tillräckligt om idrottsskador."
Det är uppenbart att samhället, myndigheterna och medmänniskan behöver förstå att psykisk ohälsa är det nya normala – i den mening att den inte försvinner bara för att vi blundar för den eller tystar ner den. Då riskerar den att till slut bli ohanterlig.
Skammen ligger inte hos den som mår dåligt, men nog hos den som ser men inget gör.
"Den här ledaren handlar om psykisk ohälsa. Den handlar inte om Tim ”Avicii” Bergling."
Den här ledaren handlar om psykisk ohälsa. Den handlar inte om Tim ”Avicii” Bergling. Men ändå kan den sluta där, år 2016 när orken är slut men mängden spelningar i kalendern inte verkar sina:
”Jag har sagt till dem (managern, promotorn) att jag inte kommer att kunna spela mer. Jag har sagt att jag typ kommer att dö, det har jag sagt många gånger … ”