|

Sara Ehnholm Hielms debut en hjärtesak med stark puls

NyhetsbildZoom
Sara Ehnholm Hielm har arbetat som skönlitterär redaktör i tjugo år. Nu bokdebuterar hon. Foto: Niklas Sandström
RECENSION. Sara Ehnholm Hielms skrivkamp – essäsamlingen "Och hjärtat, det var mitt" – går verkligen att stå ut med.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Essäer

  • Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom
  • Sara Ehnholm Hielm
  • Förlaget

"Jag trevar efter en form jag läst hos författare som Elena Ferrante och Karl Ove Knausgård – en person försöker komma underfund med sitt liv genom att skriva" skriver Sara Ehnholm Hielm – i prologen – i "Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom".

Meningen är karakteristisk för stora delar av boken. Ehnholm Hielm trevar inledningsvis. Hon skriver en hel del om Ferrantes litteraturtankar – och ännu mer om Knausgårds syn på skrivandet.

Och så försöker hon komma underfund med sitt liv.

Ehnholm Hielm, bosatt i Helsingfors, är förläggare på Förlaget. Tidigare var hon redaktör på Söderström och efter det på Schildts & Söderströms.

I denna essäsamling får läsaren följa med henne och hennes familj under ett år i Rom. Ehnholm Hielm har tagit ett sabbatsår från sitt dåvarande arbete. Hon har fått ett stipendium för att skriva en bok och hennes man har fått jobb i Rom.

Zoom

”Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom” Foto: Omslag


Ehnholm Hielms avsikt
är att "skriva utan förbehåll: ogarderat, otaktiskt, rakt, modigt."

Hon upplever sig inte som modig och tycker att det "låter outhärdligt att vara så öppen – men jag är nyfiken på vad som händer om man inte döljer sitt begär, sin skam, sin sårbarhet, sina drömmar, sina misslyckanden?" "Går det att stå ut – med verkligheten och sig själv?” frågar hon sig.

Det är som om "Och hjärtat, det var mitt" har två ben, som inte alltid är på väg i samma riktning. Boken innehåller essäer som främst handlar om litteratur och skrivande. Ferrantes Neapel-kvartett och Knausgårds självbiografiska "Min kamp"-svit är idealet för Ehnholm Hielm – och hon återkommer ständigt till dem.

Det är logiskt eftersom Knausgård och Ferrante är två av vår tid viktigaste författarskap.

Och det andra benets muskler är texterna i vilka Ehnholm Hielm skippar Knausgård-citaten och försöker komma underfund med sig själv genom att verkligen skriva om sig själv.

Inledande "Rosens död" känns öppen när det gäller begär, skam och drömmar – men däremot skildrar de följande essäerna Ehnholm Hielms svårigheter med att skriva utan förbehåll. Det är helt enkelt en textföljd som är aningen förbryllande – och som bidrar till den inledningsvis trevande känslan.

"Då Ehnholm Hielm skriver om sig själv – sin familj, sitt samvete, drömmarna, sin "vanlighet" – bränner det till rejält"

Men sedan får Ehnholm Hielm styrsel på boken – och riktningen är värd att följa.

Det som händer ger Ehnholm Hielm svaret på: "Man kan inte skilja på att berätta om sig själv och att berätta om världen. Mitt sätt att läsa och skriva, att drömma och arbete, att älska och se kommer från den här tiden, från den här världen".

Då Ehnholm Hielm skriver om sig själv – sin familj, sitt samvete, drömmarna, sin "vanlighet" – bränner det till rejält och den där plågsamt missbrukade klichén om att det privata blir allmängiltigt, börjar, pinsamt nog, framstå som användbar.

Det går verkligen att stå ut med "Och hjärtat, det var mitt". Kanske var det nödvändigt att skriva debutboken på rejält avstånd från Helsingfors-lunken, men eftersom iakttagelserna av vardagstillvaron i hemlandet är de mest läsvärda så odlar jag förhoppningen om att Ehnholm Hielm även författar essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Helsingfors.

Kommentarer

Mest läst senaste veckan