|

Sjuttiotalet i lyrisk repris

NyhetsbildZoom
Anita Wikman. Foto: Frank A Unger
RECENSION. Att förlaget Marginal ger ut Anita Wikmans diktsamlingar ”Därför” och ”Väntrum” från 1977 respektive 1979 i en gemensam nyutgåva är en tydlig signal om att 1970-talet känns intressant igen.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Maria Antas förord talar också för att 1970-talet intresserar. Antas fäster sig vid det ”sanningskrav” som vid den här tiden var gångbart men som sedan dess blivit alltmer sällsynt i lyrik. Och annanstans.

Men kanske en vändning redan har skett på den punkten. Det är som om vi ändå inte riktigt skulle klara oss utan begrepp som sanning och verklighet.

Intresset för 1970-talet måste också ha att göra med att vårt vardagsliv blivit så politiserat under senare år. Det är som om alla våra val och handlingar plötsligt hade den dimensionen: vad vi konsumerar, hur vi reser och vart vi stoppar våra sopor är kopplat till globala ödesfrågor om klimat och ekonomi.

Inget av det här finns i Anita Wikmans dikter. Men nog samma medvetenhet om sambandet mellan individens liv och samhällets struktur.

"Jag tycker om direktheten i Anita Wikmans dikter, den sympatiska inlevelsen i andras livsöden"


När Wikman tar upp arbetslösheten, sjukhusavdelningars underbemanning, hotet mot språkliga minoriteters rättigheter och läkares slentrianmässiga utskrivning av depressionsmedicin, verkar problemen å andra sidan högst aktuella. Så visst finns det också helt konkreta beröringspunkter.

Och när hon skriver om menstruation, gynekologbesök, livmoderoperationer, kvinnogemenskap och sexuell glädje så känns den nakna och raka gestaltningen visserligen väldigt mycket som 1970-talsdikt, men den lämnar en knappast oberörd.

Det är flera enskilda människors erfarenheter som beskrivs i dikterna och perspektivet är modererat samhällskritiskt.

Här får man höra om Heikki som skickas till Sverige som krigsbarn, stålverksarbetaren Per-Erik som säger upp sig från Wärtsilä och minkfarmaren Peter som blir allergisk mot något i minkskinnen. De flesta är förankrade i konkreta omständigheter i en österbottnisk miljö.

Mest handlar det ändå om kvinnor. Den feministiska övertygelsen ger en ny kvinnogeneration självförtroende och hopp:
”Vi låser inte in våra barn i torp / längre, mormor, och vi tror inte på / helgon eller gudar, men på oss själva. / På oss som ofta sjunker ner i djup förtvivlan / och ändå drar oss framåt. /.../ På oss som hånas för vår ringa vetskap / och ändå inte tvekar. / På oss som inte har arméer, men hjärtan / likt kompasser, som vet / att det är sent på jorden / men ändå riktar nålen hoppfullt mot vår framtid / där ljuset stiger över morgondag.”

Det är ett rejält steg från detta till dagens metoo-kampanj, men man kan ändå se det som en fortsatt kvinnosolidaritet i nya uttrycksformer och infrastrukturer.

Zoom



Wikmans tematisering av en förtryckt arbetarklass, hennes revolutionsperspektiv och passionerade identifikation med gångna generationers förfördelade får mig att tänka på Gösta Ågrens tidiga dikter; och inte för intet har en dikt tillägnats hans marxistiska krönika ”Vår historia” från 1977.

Men var står vi i dag när även de högst utbildade och intellektuellt verksamma vid universiteten anses arbeta på ”verkstadsgolvet” medan administratörerna är direktörer som driver företag? När alla ingår i samma globala marknadsekonomi som gör att klyftan mellan rik och fattig växer i världen?

Jag tycker om direktheten i Anita Wikmans dikter, den sympatiska inlevelsen i andras livsöden och kanske också – när jag väl hunnit vänja mig – den lite speciella kombinationen av prosaisk vardagsrealism och arkaisk högstämdhet.

Det är fint att mindre känd poesi från 1970-talet aktualiseras igen på det här sättet och kan hitta nya läsare. Det håller litteraturhistorien levande och gör att man börjar fundera över hur saker och ting hänger ihop, eller inte.

Lyrik

  • "Därför/Väntrum" (nyutgåva)
  • Anita Wikman
  • Marginal 2018

Mest läst senaste veckan