|

RECENSION: Ärlig dokumentation av åldrandet

NyhetsbildZoom
Claes Andersson. Foto: Niklas Sandström
”Busholmen nästa” blev den sista boken i Claes Anderssons långa och betydelsefulla författarskap.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Det är en självbiografisk roman om Otto, författarens alter ego, bekant från ett par tidigare böcker. Den ålderstigne Otto har nu flyttat till den nya stadsdelen Busholmen i Helsingfors för att vara närmare stadens kulturutbud och tjänster. 

Han reflekterar över smått och stort om vartannat. Över sitt eget åldrande, sina minnen från ett helt liv och minnenas allmänna bedräglighet. Över nyhetsrapporterna om den oroande världspolitiska situationen med ledare som Putin och Trump, klimatkrisen och flyktingströmmarna. 

Läsaren får följa Otto på hans spårvagnsfärder, läkarbesök, till invigningen av biblioteket Ode, mataffären och spelautomaterna. Hans sambo är för det mesta på opera eller bortrest någonstans i Europa.


ROMAN

  • Busholmen nästa
  • Claes Andersson
  • Förlaget 2019
 


Själv har han jazzuppträdanden, skrivarbete och umgänge så det räcker, även om han grubblar över varför hans mångåriga kvinnliga vän sagt upp bekantskapen med honom. Trots hans insatthet i psykologiska teorier och en lång livserfarenhet har han inte en susning. Inte läsaren heller, för saken förs inte vidare även om frågan återkommer som ett slags ledmotiv.

Det hela är ganska självupptaget och gubbigt men också bevekande förtroligt och lagom självironiskt. 

Texten känns mera som en självbiografisk minnesbok med spridda noteringar och hågkomster än som en roman, men skildringen i tredje person singularis och beteckningen Otto är förstås ett sätt att hantera problemen med sanning och lögn, autenticitet och fiktion.

Den som följt Anderssons författarskap genom åren har i alla fall hört de flesta historierna förr, vilket också är en del av charmen. Mycket tål att upprepas.



Att det sedan finns mindre esprit i den här boken än i tidigare må förlåtas en gammal man. Att meningen urholkas och laddningen avtar blir på sätt och vis även det en aspekt av den ärliga dokumentation av åldrandet som Andersson företar sig. Hans ingående och smått ångestväckande skildring av den processen ser jag som bokens största förtjänst. 

Det framkommer att Otto aldrig varit någon särskilt närvarande eller engagerad pappa och att han knappast tagit igen skadan med barnbarnen. En dotter meddelar honom långt senare i livet att hon nu slutat hata honom. Det är inte som att ålderdomen förädlar eller innebär någon större omvärdering. 


"Kanske hans stora popularitet delvis har med det att göra, att han är ett språkrör för det som ligger i tiden och som vi känner igen."
 


Mina tankar går till Maria Jönssons bok ”Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet” (2015). Den handlar om genus, trots och åldrande i Kerstin Thorvalls författarskap. Hos Thorvall finns en vägran att mogna, göra rätt sak i rätt fas och uppnå den ideala livslinjen (vilket ju bland annat är bildningsromanen fundament). 

Man kan se fenomenet som betecknande för vår senmoderna tid och jag tycker det finns en liknande attityd hos Claes Andersson. Kanske hans stora popularitet delvis har med det att göra, att han är ett språkrör för det som ligger i tiden och som vi känner igen.

Hos honom är heroiskheten och värdigheten nedmonterad men i spillrorna framträder något annat, ett mod att visa sin bristfällighet och ett derivat från psykologisk teori, good enough. 

Som i försoning och förlåtelse, om man så vill, gällande en själv och andra.

Kommentarer

Mest läst senaste veckan