|

ESSÄ: Neddämpad tillvaro i en grym omvärld

Artikelskribenten har tillbringat många timmar framför tevens nyhetsinslag om coronaviruset. Bilden är från Quito i Ecuador. Zoom
Foto: Cristina Vega Rhor/Lehtikuva

Artikelskribenten har tillbringat många timmar framför tevens nyhetsinslag om coronaviruset. Bilden är från Quito i Ecuador.

Tack och lov, bara de gamla dör – tänker jag att de tänker – alltså inte vi!
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Innan du fortsätter...

Tack vare våra prenumeranter kan vi fortsätta leverera kvalitativa lokalnyheter. Bli prenumerant du också!

1 månad för 1€ Fortsätt till artikeln

Tankar i coronatider

  • Texten är den sjunde i en sommarserie med reflektioner kring vår nya vardag.
 
Totalt neddämpad privat tillvaro växlande med ofattbart grymma filmsekvenser från omvärlden.

Detta är en kort definition av dessa tre månader i mitt liv.

Jag tillhör gruppen äldre självgående ensamboende med ett par grundsjukdomar. 90 plus.

Bortom allt tvivel att jag skulle duka under om jag drabbas. Min första reaktion är skräck.

Visserligen är jag medveten om att min tid här på jorden är kort, men jag vill inte dö just nu. Tvillingarna som jag  ännu inte sett, två nya barnbarnsbarn på kommande i sommar och skriften, den lilla boken som sysselsatt mig i vinter, ska presenteras om några dar, 19.3.  

Sjuttonde mars i min almanacka: "Landet nedstängt"

Havet upprört, ett sökarljus sveper över vågtopparna. Inget land, bara vågor.  Någonstans i mitten av upprördheten glimtar ett blad från en bok som försvinner bland allt annat som nu dras ner, guppar i stormvågorna, helt utan betydelse.

Ett dödligt virus.

Teven står på hela dagen. Kina. Wuhan. Italien. Lombardiet. Människor i panik.

Här kommer människor hem från skidsemestern smittade. Folk dör. Också här.

Presskonferens utlyst. Försenas. Skjuts upp. Pressmänniskor otåliga, kan förstås inte bara gå därifrån. Äntligen. Dörren, som kameran redan fixerat intill tålamodsgränser, öppnas. Fem svartklädda kvinnor lägger fram sina budskap, allvarligt, sakligt. Välregisserat. Besluten baserade på samtal med experter.

Jag slalomåker mellan kanalerna som vanligt och redan från början märks den stora skillnaden mellan länderna. De rikssvenska experterna resonerar. Inga förbud. Vädjar till folks ansvar. Litet vardagsvanligt, rutiga skjortor, rufshår.

"Jag är så tacksam att jag har er där" mejlar ett  barnbarn från Stockholm. Hon har äldre och äldreäldre att oroa sig för.

Experternas tidevarv är inne men det vet vi ännu inte. De är de nya Idolerna. Man trycker deras nunor på T-skjortor, de som har behov av hjältar tatuerar in dem på armar och ben (i grannlandet).

De som tills nu varit de fräsigaste Idolerna för dagen är utstrukna i ett tag.

En sen kväll ser jag i en intervju en äldre man som varit med om kaos tidigare i sitt liv. Jag kommer in mitt i programmet, vet inte var han varit och när, men jag glömmer inte hans ögon, hans röst – teven är ju ett så avslöjande medium när det går nära – det värsta, säger han. Ingen skulle behöva vara i den situationen, tvungen  att då och där avgöra vem som får behandling, vem inte.

Annons
Ska den unga med år kvar av livet eller experten med värdefulla kunskaper få leva? Vi kunde inte hjälpa alla, hade inte resurser den gången.

En annan kväll och det är inte som någon berättar om förr i världen utan här och nu.

Lik travade på gator i en stad i norra Italien. Lik i enkla kistor. Frysrummen fulla och nu forslar lastbil efter lastbil staplade vita kistor till annan ort med större fryslager. Ingen hinner begrava. Också läkare dör och sjukskötare.  Läkare sägs ha kastat sig ut från sjukhusets fönster. I Kina.

"Frysrummen fulla och nu forslar lastbil efter lastbil staplade vita kistor till annan ort med större fryslager. Ingen hinner begrava. Också läkare dör och sjukskötare."

 
Bara de gamla dör.

Tack och lov, bara de gamla dör – tänker jag att de tänker  alltså inte vi! Gamla, som det ändå finns alltför mycket av. Så säger de ju inte, men vad ligger bakom arrogansen hos vissa yngre människor i deras upprördhet på olika mediatrådar. Att någon tänker inskränka deras personliga frihet.

Hindra oss! Hindra vårt Spanienprojekt, vi har beställt huset, biljetterna. Med vilken rätt kan staten... Ge åtminstone besked hur länge det här ska fortgå! Diktatorsfasoner!

Som om de inte inser orsaken. Hotet.

Jag är i karantän. Inte besöka butik, apotek, inte träffa människor. Dottern säger mejla en lista vad du ska ha, så tar jag när vi veckohandlar. En vecka och nästa och nästa, det blir som vardag – nästan.

En dag har jag glömt att skriva in smör på listan och konstaterar när jag packar upp att då är jag utan det en vecka, skrapar ur asken. Suckar över att inte ha något att bre på det rostade brödet, men tillrättavisar mig själv: Under kriget skulle vi varit själaglada för det du har, ost, korv, bröd!

En dag går jag förbi min före detta-butik, konstaterar att få bilar är parkerade utanför, tydligen ganska tomt där inne. Snabbt slinker jag in, styr raka vägen mot mjölkdiskarna, nappar åt mig ett smörpaket, en kund har just passerat kassan, bra, ingen efter mig. Tatchar kortet och ut. Jippii! En segerviss lättnad. I did it!

Så absurd har världen blivit. Om någon i februari hade sagt att jag om en månad kommer att känna mig som en bov ute i otillåtna ärenden om jag går in i min närbutik och gör ett enkelt köp, ja då hade jag skrattat och undrat om det är fråga om någon ny idiotisk lek "föreställ dig på en öde ö" eller dylikt.

Nu skrattar jag inte. Söker mig på min dagliga länk till tomma små gator. Talar inte med någon.

"Men det är inte en duk, det är Brasiliens röda jord och gravar grävda med stor precision. Radade. Hundratals."

 
På teven ser det först ut som en bordsduk, varmt rödbrun, mönstrad med rektanglar i  grupper, kunde heta "Rektangelrandigt". Men det är inte en duk, det är Brasiliens röda jord och gravar grävda med stor precision. Radade. Hundratals. Veckorna går, rapporterna allt mer ofattbara. 125 000 döda i covid-19 i USA. 43 000 i Storbritannien. 35 000 i Italien.

Någon minns krigskyrkogården i Normandie, 19 500 kors i raka rader. Man trodde aldrig att något liknande skulle hända igen.

I Italien och Spanien går man ut på balkongerna klockan åtta på kvällen och applåderar tack till personalen på sjukhusen, som sliter dag och natt i kvava skyddsutrustningar. Artister ställer sig på gårdar, spelar och dansar för de instängda. Där nere är de verkligen instängda. Spanien stipulerar tid som man får röra sig ute, rasta hunden.

I ett nyhetsinslag ser vi en borgmästare någonstans, som på kvällen går fram till det unga paret vid stranden och ropar: Gå hem! Gå härifrån! Sedan hans trötta förtvivlan över att de inte förstår. Hur ska man kunna skydda?  

Också i Sverige börjar man applådera. Dansa. Hylla som hjältar.

Men i Gävle skriver A, sjuksköterska, 34 år: Jag är så helvetes less på att kallas hjälte, vi sköter våra jobb och det är tungt och jävligt, när jag bli sjuk och måste vara borta får jag avdrag på min redan låga lön. Jag kan inte betala med era applåder. Ni som inte vet hur det är här. Slitet.  Att dra igen likpåsen över patienten man kämpat tillsammans med i veckor. Sedan gå hem och försöka sova.

Livet fortgår trots att skräckbilderna från omvärlden väller in. Min egen sociala tillvaro förminskad till min mobil. Tack och lov för den. Familjen har en tråd som ger den så viktiga informationen vem som varit på länk, stukat foten, grillat, tappat glasögonen i golvet...

Och på de olika medierna, poddarna, apparna börjar folk berätta vad de saknar mest: Att kunna sätta sig med en öl på en terrass, gå på café med några vänner, krama barnen, gå till farmor...

I min kalender i slutet av mars skriver jag:

"Vårkvällens vemodsblå djupnar till natt. En ensamdag är över."

Mest läst senaste veckan

Läs VBL digitalt i fyra månader för 49 €

Normalpris 79,60 €

Hämta erbjudande