Inrikes
28.9.2014
"Alla kan lära sig svenska"
Valfrihet är ingen avgörande faktor för motivation i språkundervisningen, anser Sauli Takala, professor emeritus i Vasa.
Sauli Takala i Vasa pensionerades från professorstjänsten i tillämpad lingvistik vid Jyväskylä universitet för ett tiotal år sedan.
Men fortfarande lider han av att debatten om våra båda nationalspråk förs med illa underbyggda argument.
Och inte nog med det. Takala är synnerligen bekymrad av att se att motivationen tillmäts alltför liten betydelse då det gäller språkundervisningen i vårt land.
Alltså är det inte så konstigt att resultaten av undervisningen i svenska respektive finska är förhållandevis skrala. Takala är helt övertygad om att resultaten förbättras den dag språklärarna inser att elevernas motivation att lära sig språk kan och bör påverkas.
Riksdagens kulturutskott tar i oktober ställning till medborgarinitiativet om att svenskan borde bli frivilligt läroämne på alla utbildningsstadier. I den populistiskt präglade debatten har frivilligheten anförts som en motivationshöjande faktor.
Takala håller inte med.
– Valfrihet betyder i regel rätten att välja bort, inte att välja till.
Forskningen visar entydigt att varje slopat obligatorium innebär en sänkning av nivån och benägenheten att läsa ett ämne. Därför är det inte befogat att slå in på den vägen.
Däremot anser Takala att dagens språklärare i för hög grad fokuserar på språkriktighet och de alltför lite beaktar motivationens roll i språkinlärningen.
Han lyfter fram den ungraren Zoltan Dörnyei som en ledande motivationsforskare. Medan många av dagens språkpedagoger anser att motivationen är statisk har Dörnyei visat att motivationen är en dynamisk företeelse som till och med kan variera individuellt under en och samma lektion.
Det finns alltså olika sätt för lärarna att behärska den. Lektionerna behöver nödvändigtvis inte vara trevliga, det allra viktigaste är att eleverna har en känsla av att språkundervisningen tjänar ett syfte.
Övningsböcker som fokuserar på språkstrukturer är sällan meningsfulla, enligt Takala, som rekommenderar att undervisningen och hemuppgifterna i stället fokuseras på projekt. Dessa ger en möjlighet för eleverna att bli stolta över framsteg och vad de åstadkommer.
Viktigt är också att språkeleven bibringas en vision om sig själv som en framtida språkanvändare. Takala tänker sig att varje lärare skulle ägna sina första lektioner i ett ämne åt diskussioner om en sådan möjlig sinnebild och att läraren sedan återtänder denna vision medan undervisningen fortskrider.
Då det gäller svenskan borde det inte vara särskilt svårt med tanke på att det hos finskspråkiga finns ett latent intresse för språket och Finland hör till den nordiska kultursfären.
– Det är viktigt att behandla eleverna som språkanvändare, inte som språkinlärande individer.
Samtidigt är Takala realist nog att inse svårigheterna. Både på finskt och svenskt håll finns exempel på språklärare som är cyniska och som inte har någon entusiasm eller några nyttoaspekter på språket att vidareförmedla till eleverna.
Sauli Takala är själv för obligatorisk svenska i de finska skolorna. Om statsmakten någon gång får för sig att införa valfrihet rekommenderar han en valfrihet som gäller nivån, inte språket som sådant.
– Det är ett värde i Finland att alla läser svenska i skolorna, inte minst som en reflektion av landets samhälleliga och kulturella tillhörighet. Men alla behöver kanske inte läsa lika mycket svenska.
Sauli Takala inser att EU är ett skakigt projekt. Därför är det inte helt omöjligt att Finlands nordiska kulturtillhörighet framöver igen tas till heders på ett sätt som gällde före det finländska EU-inträdet.
– Men den nordiska orienteringen är ju inget som föds automatiskt, genom en naturlag av något slag. Det är vi finländare som måste jobba för den, säger han.
Kommentar: