Finansministeriets något provokativa fråga i samband med en nyligen publicerad rapport har åstadkommit en snedtändning i den offentliga debatten. Man har uttryckt indignation över att Finlands ställning som nordisk välfärdsstat ifrågasätts.
Ministeriets oro för landets förmåga att skapa de resurser som den nordiska välfärdsstaten kräver är dock högst befogad. I stället för att klandra rapporten för svartmålning, borde man föra en allvarlig debatt om hur man ska säkerställa att den negativa utvecklingen bryts.
Alla vet att Rysslands ekonomi har slutat växa, men få tycks veta – eller erkänna – att den efter finanskrisen vuxit mera än Finlands ekonomi. Man får de facto söka med ljus och lykta för att finna länder som haft en sämre utveckling under perioden 2008-2019. I EU är det endast Greklands och Italiens ekonomier som haft lägre tillväxt. Globalt är situationen inte bättre: Finland ligger tillväxtmässigt på plats 134 i en grupp på 141 länder. Eftersläpningen är i jämförelse med de övriga nordiska länderna 10-17 procent.
Österbottens utveckling är inte bättre. Bruttonationalprodukten per capita är lägre än i landet som helhet, och skillnaden har ökat något under den här perioden.
Det krävs både högre sysselsättningsgrad och en snabbare utveckling av arbetets produktivitet för att Finland ska sluta det här tillväxtgapet. Bättre produktivitet kräver investeringar för att dels effektivisera processerna, dels överflytta resurser till områden med högre förädlingsgrad. Faktum är dock att företagens investeringar uppgår till 12 procent av bnp, vilket ska jämföras med nästan 20 procent i Sverige.
Inriktningen av investeringarna ger föga hopp om en snar uppgång i förädlingsgraden. Stora summor investeras i köpcentra, och skogsindustrins stora investeringar går till produktion av bulkvaror. Finlands Banks chefdirektör har räknat ut att exportens ”kilopris” är på väg nedåt.
Finland behöver investeringar i områden som bygger på kunskap. Tillväxtskillnaden i förhållande till Sverige beror i hög grad på att svenskarna varit mycket mera framgångsrika på dessa områden. För att detta ska lyckas krävs satsningar på forskning och utbildning, och framför allt att de utbildade stannar och gör sina satsningar här. Finland hade under nämnda period en nettoutflyttning av finländare i arbetsför ålder (25-64 åringar) på drygt 17 000 personer. Det här är i och för sig inte alarmerande, men två tredjedelar av dem hade akademisk slutexamen. Det är alarmerande.
Staten har orsak att omdefiniera sin roll i investeringsprocessen. Satsningarna har i allt högre utsträckning blivit beroende av offentliga understöd. Precis som i sovjetstaterna leder det här till få men stora satsningar inom gamla områden i stället för många små satsningar inom nya områden. Den offentliga sektorn ska skapa förutsättningar för investeringar, inte subventionera enskilda satsningar.
J.K. Paasikivi konstaterade att ”tosiasioiden tunnustaminen on viisauden alku”, fritt översatt att erkännande av fakta är början till vishet. Vi löser inga problem med att på Trumps vis förneka fakta och sakkunskap i fall de inte råkar understöda de egna åsikterna.
