Tonårsflickan Elin har försvunnit från Himmelsgården, en lägerplats i Pensala i närheten av Oravais. När hon sedan hittas mördad med en vit ros konstfullt placerad i händerna är det polis Mija Wadö och kollegan Ronnie som får köra till platsen för att undersöka fallet närmare. Vid Himmelsgården finns pastor Julius och ledaren Kerstin samt en handfull unga tonårsflickor med varierande bakgrund. Men det är ett slutet sällskap som möter polisen.

De samtal som den auktoritära pastorn från Himmelsvännernas församling har med ungdomarna är hemliga och inte ens polisen får tillgång till dem. Men när en till flicka försvinner ökar pressen på både utredarna och församlingen. Det finns dolda hemligheter och motiv som måste avslöjas. För Mija, som varit sjukskriven i några månader, kommer mordet att riva i gamla sår från uppväxttiden.

Att Ronnie är tillbaka från Tammerfors väcker också hennes längtan efter att få vara mer än bara vänner. Men så länge han är tillsammans med Bella får hon nöja sig med att bara vara kollegor.

Redan i prologen sätter Nilla Kjellsdotter tonen för andra boken i Mija Wadö-serien. Miljöskildringarna är närmast filmiska och författaren har en förmåga att få läsaren att sugas in berättelsen genom att skildra omvärlden på ett otroligt intagande sätt. Ett flertal kapitel avslutas i en klassisk cliffhanger och läsningen får en naturlig skjuts framåt. Skribenten är skicklig på att bygga upp stämningen och ju längre in i boken man kommer, desto djupare sjunker jag ner i det ensliga Pensalas typiska österbottniska vyer. Läsarna kan också följa med en parallellberättelse från det förgångna där stora delar av historiens kärna vilar.

"Himmelsgården" är en klassisk pusseldeckare i nordic noir stil, men i och med sin andra bok i serien har Kjellsdotter också mejslat ut sin egen unika stil. Dels märks det i det språkliga, dels i den österbottniska andan som är svårare att klä i ord. Pärmbilden, som annars följer samma tematik som författarens förra roman "Flickan i stenparken", är ett stiligt porträtt av ett klassiskt österbottniskt bönehus med den grånande ladan i bakgrunden.

Kjellsdotter väjer inte för svåra ämnen som religion och rasism, som är två av de teman som förekommer i boken. I Österbotten har kristendomen länge haft en stark inverkan på vardagen för de flesta, om än samhället numera är mera sekulariserad än tidigare. Skandaler med kyrkliga förtecken, speciellt i de frikyrkliga rörelserna, har uppdagats vilket har gett smolk i bägaren hos åtminstone vissa religiösa rörelser.

Från kyrkans håll brukar man lyfta fram att medierna och även populärlitteraturen gärna tar fasta på skandaler och negativa upplevelser i stället för det positiva som kyrkan erbjuder. Men här tycker jag faktiskt att skribenten lyckas med konststycket att balansera berättelsen utan att hänge sig åt vare sig svartmålning eller glorifiering.

Det religiösa inslaget är dessutom bara en del av en komplex historia med ett flertal andra element som flätas in i varandra. Rasismen däremot tar författaren knivskarpt avstånd ifrån och har också dedikerat boken till Nathanael som tog sitt liv efter att ha fått två avslag på sin asylansökan.

Det finländska, finlandssvenska och lokalt österbottniska syns tydligt i romanen, om än handdukar har fått ge vika för badlakan. Till och med pickalaka får vara med på ett hörn och lokalpatrioten i mig ryser av hänförelse. Trots tunga teman finns det komiskt-ironiska inslag i boken som lättar upp den stundtals dova stämningen.

Den milda österbottniska sommaren med ljusa nätter och varma bad ger ett smått trolskt skimmer över den mordiska atmosfären. Har Nilla Kjellsdotter månne skapat ett nytt finländskt Midsomer?