Förväntan stiger i den fullsatta salen. Det är tre år sedan Vörårevyn senast kunde bjuda in till föreställning, och då hann man bara med premiären innan coronapandemin satte stopp för verksamheten.

Inledningssången berättar historien om nedstängningen, och efter ett smidigt kostymbyte i mitten av numret är vi tillbaka i nuet och här är det show!

Energinivån är hög, spelglädjen på topp och sånginsatserna imponerar.

Regissören Isa Lindgren-Backman har satt ihop en välfungerande helhet med snygga övergångar och en liten men naggande god skådespelarensemble. De 24 sketcherna behandlar vardagsproblematik och politik, parförhållandebekymmer och välfärdsområdets motgångar och det är ofta kreativt så det sprätter.

Niklas Svartbäcks version av Puccinis ”Nessun Dorma” är ett väl genomfört och oväntat högkulturellt inslag i en historia om supande och i en annan sketch kombineras Svansjön med städning.

Ordvitsarna flyger mellan tanterna Majlis och Gunlis (energiskt porträtterade av Niklas Svartbäck och Victor Ohlis) och som sig bör i en byarevy får de omkringliggande orterna sig sina kängor.

De återkommande karaktärerna Vörå-Stina och Singel-Stefan, eminent och hämningslöst spelade av Victor Ohlis, lockar stora skratt ur publiken.

Fanny Hästbackas skönsång i ”Ho täcks ni” river ner applåder. Numret inleder akt två och står ut som det enda i revyn som pekar mot det världspolitiska. I en Greta Thunbergsk regnrock och med Twitter i högsta hugg levererar Hästbacka ett budskap om pågående miljökatastrof och vuxnas ansvar.

Annars är humorn i högsta grad lokal. Som utsocknes känner man sig ändå välkommen och kan hänga med i det mesta.