Inför riksdagsvalet våren 2023 hade jag tillfälle att samtala med en framstående politiker från Samlingspartiet. Den dåvarande statsministern Sanna Marin hade kallat en möjlig regeringskoalition med Samlingspartiet och Sannfinländarna för en blåsvart regering. Det hade väckt upprörda känslor inom Samlingspartiet.
Min samtalspartner ville beteckna en sådan koalition som en borgerlig regering. Jag sade att jag inte delar hans uppfattning om definitionen. Samlingspartiet borde som helhet ha förstått att partiet gav sig in i ett samarbete med ytterhögern. En sådan lösning kan inte vara utan följder eftersom Sannfinländarnas rötter inte finns inom borgerligheten utan någon annanstans.
Vår nutida politiska terminologi är en produkt av den franska revolutionen. Det var först och främst en borgerlig revolution, där borgarna som hade fått en allt starkare roll i samhället fick en politisk ställning som de tidigare hade uteslutits från.
Det handlade om det så kallade tredje ståndet i vilket man buntade ihop icke-adliga markägare, företagare, köpmän, hantverkare och lägre tjänstemän. I juni 1789 proklamerade de sig som en nationalförsamling. De stiftade en grundlag för Frankrike, och satte därmed i gång den mest inflytelserika revolutionen i Europas historia.
Åsikterna om revolutionens målsättningar blev snabbt en fråga som delade nationalförsamlingens ledamöter; de ledamöter som satt till vänster om ingången till plenisalen var de förnyelseinriktade ledamöterna, som var beredda att gå längst i att upphäva de privilegier som kungen, adeln och prästerskapet hade haft i århundraden.
Till höger satt de som i och för sig understödde revolutionen, men som ville ha smärre förändringar och leda in Frankrike på en brittisk väg i form av en konstitutionell monarki.
De allra mest gammalmodiga kallades för "de svarta" eftersom det i deras grupp fanns gott om präster som klädde sig i svart. De svarta motsatte sig revolutionen helt och hållet och försökte återinföra monarkin. Emellanåt röstade de med de mest radikala revolutionärerna för att få revolutionen att storkna i ett oregerligt kaos. I de svartas idealsamhälle var kungen en enväldig härskare, Herrens smorde, och samhället skulle inordnas i en sträng hierarki utgående från olika plikter.
Den moderna europeiska ytterhögern är ett arv från dem. Dess ideologiska strukturer var klara redan i slutet av 1800-talet och man kan känna igen dem i dåtida författares texter. Kärnan var en auktoritär tanke om att idealen med frihet, jämlikhet och broderskap hade gått alldeles för långt. Den präglades av en längtan tillbaka till ett hierarkiskt samhälle där den obestridlige ledaren, med pöbelns hjälp, skulle hålla ständerna, könen och de sociala klasserna på plats som Gud hade bestämt. Filosofin från vilken de här tankarna kommer är den så kallade kontraupplysningen, alltså en motreaktion på upplysningstankarna som utvecklades parallellt med dem.
Första världskriget skulle visa sig vara avgörande för västerlandets kris vilket stärkte kontraupplysningen. Anhängarnas tankar formades till en ny våldsam politisk rörelse som upplevdes som energisk. Den förste som framgångsrikt genomförde de här tankarna var Mussolinis Fasci italiani di combattimento som fick ge namn åt hela den ideologiska inriktningen.
Svart blev helt naturligt fascisternas signalement. Det ironiska var att då den fascistiska rörelsen föddes kom man fram till att ett idealsamhälle förutsatte ytterligare en revolution. Därför betecknar de sig själva ibland som revolutionär höger. Föremålet för revolutionen är den samma överallt: den liberala konstitutionella ordningen.
Den moderna ytterhögern springer ur denna ideologiska grundtanke. Det är ett brett begrepp och det täcker många olika politiska rörelser med olika grader av radikalism. Det som förenar dem är ändå antiliberalism och ett auktoritärt styrelsesätt. En tredje egenskap som förenar är nativismen, alltså tanken om att grunden för den moderna staten är att endast infödda har rätt till medlemskap i nationen och endast de som representerar den rätta etniska gruppen.
I den offentliga debatten blir man rätt förvirrad då den ursprungliga betydelsen av "vänstern" och "högern" har glömts bort. Om man ens bemödar sig att definiera den så görs det vanligtvis utgående från ekonomiskpolitiska ståndpunkter: vänstern förmodas förhålla sig mer positivt till statens roll och till skatter och transfereringar. Högern däremot betonar marknadsliberalism, individens ansvar och en mindre stat. Ytterhögern som term avser däremot inte ekonomiskpolitiska åsikter utan uttryckligen de svartas antiliberala arv från tiden för franska revolutionen.
Den nutida ytterhögern verkar hela tiden simma mot strömmen – mot tidsandan. Liberaliseringen har pågått i över 200 år, helt klart som en historisk megatrend i en enda riktning. Slaveriet, barnarbetskraft och dödsstraffet är alla europeiska frågor som hör till det förgångna. Det senaste, och kanske sista, betydande försöket att utmana de liberala demokratiernas ekonomiska och samhälleliga grunder kvästes i och med att Sovjetkommunismen stupade på sin egen omöjlighet i början av 1990-talet. De därpå följande tre decennierna har varit ett segertåg för liberaliseringen och de liberala demokratierna.
Men efter andra världskriget har den västliga ytterhögern gång på gång rest sig i cykliska rörelser, vilket är ett bevis på att historien inte har tagit slut. Jämställdhet mellan könen och sexuella minoriteters likaberättigande har trots alla framsteg igen blivit ett centralt slagfält, fastän de politiska rörelser som kämpar för att upphäva jämställdheten i stor skala är rätt få. Rätten till abort har man i USA rätt framgångsrikt lyckats politisera på nytt. På samma sätt som kontraupplysningen i upplysningstankarnas skugga i tiderna hålls det antiliberala projektet vid liv och existerar.
Kärnan är fortsatt oförändrad. Sannfinländarna är ett modernt finskt ytterhögerparti vars agenda präglas av auktoritära tankar och nativism. Som ett resultat av en allmän liberalisering är inte heller deras mål att återinföra monarki och slaveri, inte ens på 1930-talet fördes någon seriös diskussion om att återinföra dödsstraffet. De frågorna är inte längre aktuella, nu talar man hellre om att förvisa sexuella minoriteter tillbaka till marginalen, kritikerna ska tystas – och så förstås invandringen.
Talen om invandring väller fram ur tankar om nativism och rasism – tankar om mänskliga raser som har olika egenskaper och förmågor och som borde placeras i en hierarki utgående från dessa egenskaper. Redan kontraupplysningens tänkare utvecklade tankar om att mänskliga raser och etnicitet i sig vara likvärdiga, men om de blandades så skulle något förfärligt hända.
Allt skulle alltså vara frid och fröjd bara alla folk skulle stanna kvar på sina platser. Den här så kallade etnopluralismen har varit populär inom den moderna ytterhögern. I en globaliserad världsekonomi är den en vettlös tanke, men Sannfinländarnas motvilja mot all form av invandring härrör sig från dylikt tankegods.
De auktoritära godtar vanligen demokratin så länge den bereder dem själva en väg till makten. Men de föraktar den liberala demokratins grundprinciper såsom maktfördelning, spärrar för maktutövning och tanken om en rättsstat.
Därför är den blåsvarta regeringsbasen en lika farlig lek med republikens existens som regeringspartiernas öppna rasism är skadlig för Finlands anseende.
Skribenten är docent i europeisk historia vid Helsingfors universitet